Är EUs jordbruksstöd till för att hålla bönderna under armarna eller för att garantera konsumenterna bra mat till rimliga priser? Där går en skiljelinje i debatten om EUs jordbrukspolitik, Cap.

Den svenska regeringen, liksom kollegorna i alla andra partier, är eniga om att EUs jordbruksstöd bör sänkas. EU-minister Ann Linde lyckades reta upp de svenska bönderna ordentligt när hon i SVTs Aktuellt häromkvällen sa att vi inte kan använda nästan 40 procent av EUs budget för att hålla ett omodernt jordbruk under armarna.

Och inte blev det bättre av fortsättningen:

– Vi vill satsa på moderna saker som forskning och utveckling och invandring och sånt.

Menar hon att jordbruk är omodernt? Hur tror Ann Linde att hon ska få mat i framtiden? Fler än jag tar sig för pannan. Jag förstår att det blir problem när Storbritannien lämnar EU och en stor del av budgeten försvinner. Jag förstår att det kan låta svindlande att 38 procent av EUs budget går till jordbruksstöd och jag förstår att det kan tyckas märkligt för Medelsvensson att så mycket pengar påstås gå till bönderna i ett land där bara några få procent av befolkningen är lantbrukare. Men jag vet också att det här bara är ena sidan av myntet.

Den andra sidan är att EUs jordbruksstöd är ett sätt att hålla nere matpriserna, som faktiskt minskat till hälften sedan EUs jordbrukssubventioner infördes. Stöd till svenskt jordbruk garanterar också att konsumenterna får hälsosam svensk mat producerat av ett hållbart jordbruk, att landskapet kan hållas öppet och landsbygden levande även i delar av landet som inte har de bästa förutsättningar för lantbruk.

Jag är så innerligt trött på snacket om att stöden går till prins Charles och ett fåtal rika adelsfamiljer. Historiskt har systemet varit utformat så, men är det ett skäl att strypa stöden till dem som håller landskapet öppet i delar av landet som helt saknar adel? Prins Charles går inte i konkurs utan direktstöd. Det är helt andra bönder som tvingas till det.

Och påstå inte att svenskt jordbruk är omodernt. Tvärtom understryker auktoritet efter auktoritet att det är ett av världens mest framstående jordbruk. För några veckor sedan var det klimatexperten Johan Rockström, nu senast den europeiska bondeorganisationen Copas-Cogecas generalsekreterare  Pekka Pesonen som vädjade till den svenska regeringen:

– De svenska bönderna ligger i framkant när det gäller miljö och hållbarhet. De behöver sina direktstöd.

Inte igen! Det är min första tanke när jag ser instruktionerna från Göteborgsvarvet.

All mat som serveras till löpartävlingens funktionärer är lakto-ovo-vegetarisk av ”hållbarhetsskäl”. Men det är det hotfulla tillägget som får mig att rysa: ”Om du väljer att äta kött, ta av dig din funktionärströja.”

Det borde stå var och en fritt att äta vad man vill – även köttätare. Det är numera självklart att vegetarianer och veganer ska erbjudas mat som passar dem. Köttätare får däremot nästan skämmas för att de äter det de gör.

I våras var det Vasaloppet, som enbart bjöd på vegetariskt. Tidigare har det serverats enbart vegetarisk kost på bland annat Jordbruksverkets djurskyddskonferens. Och för några år sedan förbjöd musikfestivalen Way Out West alla animaliska produkter, till och med mjölk i kaffet.

De som serverar den vegetariska maten brukar gömma sig bakom en hållbarhetspolicy. Kött påstås vara farligt för klimatet, vilket är en ”sanning” med modifikation. Det är nämligen betydligt mer komplicerat än så.

Svenskt naturbeteskött är lika klimatsmart och hållbart som en hel del av den importerade vegetariska maten. De betande djuren är dessutom förutsättningen för öppna svenska landskap och en biologisk mångfald.

Synar man arrangörernas skäl är de dessutom inte alltid så hedervärda som de först kan verka. Det är naturligtvis både enklare och billigare att servera samma mat till alla, och numera blir det vegetariskt. I Way Out Wests fall visade det sig också vara ett krav från en av sponsorerna, nämligen Oatly.

Vasaloppets arrangörer tänkte om när de hade fått hela bilden presenterad för sig. Kan man hoppas på något liknande från Göteborgsvarvet?

Eller är det, för att travestera den tidigare näringsministern Björn Rosengren, så att Göteborg är den sista Sovjetstaten.

Kampen om landsbygdsväljarna är i full gång och i helgen kulminerar den vid Landsbygdsriksdagen i Örnsköldsvik. Samtliga partiledare (utom KD-ledaren Ebba Busch-Thor) är här, vilket är ett tecken på att landsbygden är het i årets valrörelse.

Inför helgen har partierna försökt övertrumfa varandra med löften till landsbygden. Centern har bland annat lovat att ta bort strandskyddet och det är väl knappast en slump att regeringen igår presenterade det Nationella skogsprogrammet, som många väntat länge på. Kanske har landsbygdsminister Sven-Erik Bucht med sig fler löften när han öppnar landsbygdsriksdagen idag, lördag.

Förmodligen var det inget jubel i regeringskorridorerna i går när Dagens Nyheter och undersökningsföretaget Ipsos presenterade en undersökning som visar att bara en av tre landsbygdsbor ser ljust på framtiden. Bland storstadsborna tror dubbelt så många på framtiden.

Partierna är naturligtvis mycket medvetna om att det är inte bra med för stora klyftor mellan stad och land. Det var en besviken landsbygdsbefolkning som fällde demokraterna i USA och röstade fram Donald Trump till president. Och i Sverige attraherar Sverigedemokraterna en del av landsbygdsbefolkningen, som känner sig bortglömd och missförstådd.

Jag har mina rötter på landsbygden, men efter 30 år i Stockholms innerstad lever jag förstås i en annan verklighet. På ett plan är det inte så stor skillnad på människor i storstan och på landet. Vi tittar på samma TV-serier, åker söderut på semester och via internet kan vi köpa precis samma varor.

På ett annat plan är skillnaderna större. Vi storstadsbor är i många fall normen. Media bevakar vår verklighet, utgår från våra värderingar och trots att vi i många storstadskommuner betalar låg skatt har vi fortfarande en väl utbyggd samhällsservice.

Det behövs inte särskilt mycket inlevelseförmåga för att förstå varför framtidstron är högre i storstäder än på landsbygden.

Men även om DN/Ipsos visar på låg framtidstro finns det också en sjudande energi och företagsamhet på landsbygden. Framgångsrika företag som måste ges politiska förutsättningar att växa och skapa sysselsättning och framtidstro. Det är inte synd om landsbygden. Många väljer att leva där men de måste de ges möjlighet att tro på en framtid där.