Lönar sig inte att odla mat

8 augusti, 2019
Sonen Aaron är fjärde generationen på familjen Petersons gård i Minnesota och är på väg att ta över efter pappa Sever.

Sever Peterson, lantbrukare utanför Eden Prairie, har slutat odla mat. Det lönar sig helt enkelt inte. I stället satsar familjen på event, foderproduktion och hampa.

Sever heter egentligen Severin, precis som far och farfar. Hans farföräldrar emigrerade från Sverige på 1880-talet och tilldelades mark i Minnesota, i norra USA. Under 1950- och 60-talet ägnade Sever sig åt nötköttsproduktion och växtodling tillsammans med sin pappa. Men när han kallades ut i Vietnam-kriget 1967 såldes korna.

Strax efter att Sever kommit hem från kriget dog pappan, och det blev aldrig några nya djur på gården. Istället satsade han på grönsaksodling. Familjens rädisor och andra grönsaker var vida kända och såldes i ett 20-tal butiker i USA och Kanada.

– Men vi slutade med grönsakerna för ett par år sedan. Grossisterna pressade ner priserna, så det inte gick att få lönsamhet, förklarar han.

Sever fyller snart 75 år och är på väg att lämna över företaget, som idag består av ungefär 500 hektar mark i staterna Wisconsin och Minnesota, till sina barn – sonen Aaron, sonhustrun Nicola, dottern Brooke och hennes man Mitch.

Sever är mycket stolt över sonhustrun Nicola, som kom till gården för att arbeta, och som sonen Aaron till slut fick upp ögonen för.

– De måste hitta sin egen försörjning och gör säkert det på något sätt, säger han. Men jag känner mig orolig. Aaron älskar lantbruket, men det går inte att livnära sig på traditionellt lantbruk längre. Man måste hitta olika nischmarknader.

– Värst är det för mjölkbönderna. De får mindre betalt för en gallon mjölk än vad restauranggästerna betalar i dricks för ett glas mjölk.

Huvuddelen av inkomsterna i familjen Petersons företag kommer idag från höstmarknaden ”Sever’s Corn Maze and Fall Festival”. Det började med en majslabyrint 1997 och förra året kom 100 000 besökare under åtta veckoslut i september och oktober. De gick runt i labyrinten, hoppade i ”bollhavet” gjort av majs, tittade på griskapplöpningar, klappade lamadjur, sköt prick med minipumpor och mycket annat. Det går så bra att familjen nu planerar att utöka verksamheten med en vintermarknad.

I år har sonen Aaron också börjat odla medicinsk hampa på försök. Men även det gör Sever bekymrad. Det är en svår gröda att odla, men om skörden slår rätt kan den ge en bra inkomst.

Mötet med Sever gör mig betänksam. Det är något sorgligt och fundamentalt fel med att det inte går att försörja sig på att odla mat. Att vi inte är beredda att betala vad det kostar att producera maten. Att vi betalar mer för att skjuta sönder en pumpa än för att äta upp den.

För drygt 100 år sedan utvandrade Severs förfäder till USA för att de svalt. Idag livnär sig deras barnbarn och barnbarnsbarn på att människor skjuter sönder, hoppar i och leker med maten på olika sätt. Det hade nog inte farfar Severin Pettersson någonsin kunnat föreställa sig när han lämnade Värmland för USA.

Årets majslabyrint föreställer en Tyrannosaurus Rex
0 kommentarer

Köttätare och köttskam

24 juli, 2019

 

Pat Brown, VD för Impossible Foods, säger sig kunna göra kött av soja med mera.

Vi är bra på att peka finger åt varandra och nu är det tydligen köttskam man ska ha. Att äta kött kan till och med vara mer skämmigt än att flyga. Den som inte äter kött och mejeriprodukter anser sig vara en lite godare, mer ansvarstagande människa än den som ignorant och själviskt smaskar i sig korv och hamburgare. Den senaste tiden har jag till och med hört flera chefer på livsmedelsföretag fördöma köttätande, som någon slags avbön.

För den som inte blir lycklig enbart av att äta bönor och gröna blad i ursprungligt skick finns växtbaserade substitut som formats som köttfärs och påstås smaka kött.

– Finns det nån här som äter kött bara för att det kommer från döda djur, frågade Impossible Foods VD Pat Brown när han iklädd t-shirt med en överkorsad ko besökte konferensen Eat i Stockholm. Ingen i publiken räckte naturligtvis upp handen.

Pat Brown är biokemisten som efter en framstående karriär ansåg att han gör störst nytta för mänskligheten genom att minska världens köttkonsumtion. 2011 startade han företaget Impossible Foods, med målet att göra växtbaserade burgare som är lika näringsrika, inte kostar mer och smakar lika gott som vanliga hamburgare. De två första kraven tyckte han sig fixa lätt, men smaken var en utmaning. För Impossible Foods gör nämligen inte i första hand sina burgare för vegetarianer, utan för köttälskare som lider av köttskam.

Impossible Foods ”hamburgare” serveras även i Sverige.

Nu anser dock Pat Brown att han lyckats få fram en burgare som smakar precis som kött. Den säljs även i Sverige på Burger King och heter Rebel burger.  Jag har provätit den och håller inte med. Den smakar inte kött, snarare en blandning av bröd och malda bönor.

Liknande varianter finns på alla svenska hamburgerkedjor, som alla kämpar hårt för att framstå som ”the good guys”. En utmaning när hela deras ursprungliga affärsidé och framtoning baseras på kött, i stora portioner. Istället för köttfärs lockar de därför nu med alternativ som halloumi, avocado och växtbaserade burgare som bland annat innehåller sojabönor. Är det bättre för klimatet?

Max har också en växtbaserad burgare som serveras med avocado.

Man skulle kunna tro att man blir visare med åren, men istället känns det som om det är mer och mer jag inte begriper. Just nu är jag på väg över Atlanten med nederländska KLM. Ett flygbolag från ett av världens främsta mjölkproducerande länder borde väl kunna servera mjölk till kaffet? Istället får jag ett rör med något som kallas creamer. I innehållsförteckningen döljer sig visserligen mjölkprotein, men först på fjärde plats efter glukossirap, stabiliseringsmedel och palmolja.

Kanske sparar de lite flygbränsle genom att byta mjölkförpackningar mot pulver som väger mindre. Och så kan de också marknadsföra sig som klimatsmarta. Ja, det är som sagt mycket man inte förstår.

1 kommentarer

Protesterna blev för starka

8 mars, 2019
Max veganska alternativ får nu klara sig utan Djurens rätts certifiering.

Det dröjde ett knappt dygn, sedan avbröt Max samarbetet med Djurens rätt. Konstigt nog insåg de inte tidigare att de hamnat i olämpligt sällskap.

Men efter massiva protester i sociala medier från både kunder och köttproducenter blev trycket för hårt. Max väljer att avbryta veganmärkningen tillsammans med Djurens rätt.

– Det är väldigt tråkigt att se att Max låter en liten grupp med starka intressen styra det här beslutet. Vi kan se att reaktionerna de har fått i sociala medier är samordnade, det är ett drev som Max nu tyvärr viker sig för, säger Moa Richter Hagert, kommunikationsansvarig på Djurens Rätt.

Liten grupp? Är det de som äter kött eller de som levererar kött till Max som hon hänvisar till. Köttätarna är väl ändå fortfarande i klar majoritet. Och vad det gäller köttproducenterna är de ju tyvärr en krympande yrkesgrupp, liksom resten av bondekåren. De som protesterat mot samarbetet är dock betydligt fler.

Det är också svårt att förstå vad hon menar med ett samordnat drev. Vi är helt enkelt många som tycker att det är märkligt att en hamburgerrestaurang lierar sig med en organisation som har som yttersta mål att all köttproduktion och köttätande ska upphöra. Att samma organisation dessutom har kopplingar till militanta djurrättsaktivister gör ju inte saken bättre. Särskilt inte strax efter att debatten om aktivisternas hot och trakasserier varit livlig i medierna.

Jag vänder mig varken mot att folk vill äta växtbaserad mat eller att Max serverar veganska och vegetariska alternativ. Men jag förstår inte varför de veganska rätterna måste certifieras av Djurens rätt. En certifiering bör väl utföras av en opartisk instans?

Gång på gång tvingas vi uppleva hur ambitionen att vara politiskt korrekt går före det sunda förnuftet. Kan okunskapen verkligen vara så djup att ansvariga inte förstår varifrån maten kommer? Både köttet som serveras på Max och många av grönsakerna produceras av Sveriges bönder. Det kan vara värt att fundera över ibland.

0 kommentarer

Ungerskt jordbruk har rest sig ur askan

30 oktober, 2018
Escobar från Sverige och är en av de avelstjurar som Martón Bujdosó stolt visar upp. Foto: Lena Johansson

Charolaisuppfödaren Márton Bujdosó i Lajosmizse har gått långt genom att gå sin egen väg. Hans drygt 1 000 djur betar i nationalparken Kiskunság på den ungerska pusztan. Han har avlat på samma linje i 25 år och tycker att svenska uppfödare har för alldeles för tunga tjurar. De ska inte få mer foder än att de ökar 1,5 kilo per dygn.

– Det är tjurarna som ska försörja mig, inte tvärtom, skrattar han.

Bujdosó har sina egna, bestämda åsikter. Hans avelstjurar ska ha raka ryggar, långa smala ben och inte alltför kraftiga lår. Tunga tjurar får för kraftiga döttrar, som har svårt att kalva. Och han tycker att det är viktigt att tjurarnas testiklar är stora och jämna. Då får döttrarna stora och jämna juver.

Han startade sin uppfödning 1969 genom att åka till Frankrike och köpa 20 avelsdjur. Inte de som försäljaren valt ut till honom, utan smäckra djur med långa ben som fransmännen rynkade på näsan åt. Idag köper han sperma och embryon från USA och avelstjurar från Sverige, eftersom det finns bra, genetiskt hornlösa djur här.

15-åriga avelstjuren Golf är far till många av gårdens djur, men nu har han pensionerats och ska få dö en naturlig död. Foto: Lena Johansson

I hagen utanför visningsringen går trotjänaren Golf, en 15-årig avelstjur, far till många av gårdens avkommor, som nu ska få dö en naturlig död.

– Han har en gammal mans alla krämpor, säger Martón Bujdosó och tittar nästan lite kärleksfullt på tjuren.

– Men hans 17-åriga mor har just kalvat för 15:e gången och mår mycket bra.

Bujdosó har liksom några av de andra gårdarna vi besöker – landets största tomatodlare Árpád-Agrár Zrt och mjölkgården Agárdi Farm Ltd, med 1400 kor – exempel på företag som bidragit till att lyfta ungerskt jordbruk. Under den sovjetiska ockupationen utsåg planekonomerna i Moskva Ungern till ett av de områden som skulle förse hela Sovjetunionen med mat. De bördiga jordarna och den ungerska företagsamheten gjorde dem till östblockets lysande stjärna.

När muren föll var övergången från planekonomi till marknadsekonomi inte helt enkel. Jordbruksmarken delades ut till de privatpersoner som ägde den före kriget och omställningen från små, ineffektiva deltidsjordbruk till större, rationella företag har pågått i snart 30 år. De flesta riktigt små gårdar har försvunnit, men fortfarande är medelarealen inte större än 11 hektar.

Christian Balogh bjuder på tomater hos landets största odlare Árpád-Agrár Zrt. Foto: Lena Johansson

Sedan EU-inträdet har konkurrenskraftiga jordbruksföretag byggts upp runtom i landet. Än återstår det dock innan sovjettidens bedagade byggnader, maskiner och teknik helt har ersatts.

Det lite luggslitna yttre påminner om landets dramatiska historia. Tartarer, turkar, österrikare, nazister och sovjeter har ockuperat det i omgångar sedan grundandet 896 efter Kristus. Faktum är att i modern tid har Ungern bara varit självständigt några år mellan första och andra världskriget. Kanske är det inte så konstigt att nationalismen slog rot efter murens fall, att ungerska flaggor vajar överallt och att drömmarna om ett nytt Storungern, underblåsta av premiärminister Victor Orbán, fortfarande lever kvar.

Röda stjärnan-traktorn Dutra var länge en ungersk stolthet, men produktionen lades ned i början av 1970-talet för att Sovjet ville satsa på Belarus-traktorerna istället. Foto: Lena Johansson
0 kommentarer

Torkan slår hårt mot Gotland

4 juli, 2018
Direkt utanför ringmuren gör sig torkan påmind.

Medan vin och vatten flödar i Almedalen lider landet utanför ringmuren av svår torka. Betena är sönderbrända och de två millimeter regn som kom på måndagskvällen gjorde varken Almedalsbesökare eller bönder glada.

På ett fält utanför Dalhem är höstkornet redan tröskat. En månad tidigare än vanligt och med halv skörd som resultat, 2,5 ton per hektar. Men de magra axen var mogna och skörden behövs som foder.

Här och var har spannmålen skördats för att bli till vinterfoder åt djuren. Åtminstone hoppas man att det ska dröja till vintern innan det behöver användas till stödutfodring.

Det kanske inte är värre på Gotland än på flera andra platser i Sverige, men det är i alla fall värre än i Finland. Det berättar en ung politiker från Svenska Folkpartiet, som jag träffar i Almedalen. Han såg redan när planet flög in över Gotland att ”här är det illa”.

Ute på den gotländska landsbygden är betet brunbränt och en del av spannmålen redan tröskad.

Anna Törnfelt, LRFs regionordförande på Gotland är också bekymrad, men en sak gör henne lite glad. Uppmärksamheten från riksmedierna har varit stor. På onsdagseftermiddagen var hon med i Nordegren & Epstein i radions P1 och tidigare har bland andra Metro intervjuat henne. Det är positivt att inte bara politikerna, utan även svenska folket får veta hur kämpigt bönderna har det just nu. Då kanske de kan bidra bland annat genom att handla svenskt.

Annars är det två ämnen som sticker ut bland Almedalsseminarierna – hållbarhet och #metoo. Och även om det senare åtminstone i Almedalen inte handlar så mycket om lantbruk, är det första desto mer inriktat på livsmedelsproduktionen. Ibland känns det som om klimatförändringen står och faller med vad vi äter.

– Det är bra att intresset för maten och livsmedelsproduktionen ökat, säger grönsaksodlaren Magdalena Hermelin. Men när stadsbor kommer ut till mig i sina stora Landrovers för att köpa ekologiska grönsaker, och tror att de gjort en insats för klimatet. Då känns det lite snedvridet.

Grönsaksodlaren Magdalena Hermelin är rädd för att maten får ta alltför stor del av klimatförändringen. Till vänster gotlandsbonden Andreas Nypelius och till höger samtalsledaren Julia Bendelin.

Lyssna på inslaget om torkan i Nordegren & Epstein. (22 minuter in i sändningen.)

0 kommentarer

Svenska råvarors klassresa

8 juni, 2018
Nu finns svenska tomater i alla färger och former.

Den svenska tomaten har gjort en klassresa, säger Sydgrönts VD Sara Bergner. Undrar om den inte fått sällskap på resan av flera andra svenska råvaror.

När Svenskmärkning AB nyligen bjöd in till tomatlansering hade mängder av olika sorter dukats upp – gröna, gula, svarta, röda, strimmiga, släta eller veckade – i alla storlekar och med eller utan kvist. Alla var naturligtvis svenska.

Konsumenterna nöjer sig inte längre med en typ av tomat, utan frågar efter olika sorter till olika rätter. Liknande krav ställs på till exempel svensk potatis och äpplen.

När jag första gången besökte butiken Whole Foods i London fylldes jag av glädje. Det var så imponerande att se deras grönsaksdisk och det utbud som fanns där. Det inspirerade och väckte lust. Där fanns också ägg, tomater, äpplen och potatis i olika storlekar, former och färger. Och alla hade en liten skylt om just den sortens egenskaper.

I Sverige fanns då fortfarande bara två potatisval – fast eller mjölig. Tittade man nog på påsen kunde man i bästa fall urskilja en sort, men vad som utmärkte just den, förutom om den var fast eller mjölig, gick inte att utläsa.

Idag finns många sorters potatis och tomater att välja på, även i en svensk mataffär. I bästa fall finns också information om vad som särskiljer den ena sorten från den andra.

 

Tomatodlaren Caroline Andersson odlar numera ett omfattande specialsortiment.

Kundernas ökade intresse för svenska råvaror är jätteroligt och verkligen viktigt att uppmuntra. Det borde ju också vara roligare att producera mat till kunder som ställer krav.

Och i och med märkningen Från Sverige har det också blivit lättare att hitta de svenska råvarorna. Över 8000 produkter som är märkta med Från Sverige finns nu på butikshyllorna. Allt från kött till blommor. För att få märkas krävs att uppfödning, odling, förädling och packning har skett i Sverige.

Idag är bara 15 procent av de tomater svenskarna äter odlade i landet, trots att svenska tomater är både klimatsmartare och mer smakrika än de importerade. Men fler och fler föredrar svenskt, inte bara när det gäller tomater.

0 kommentarer