På premiär i Almedalen

För första gången på Almedalsveckan och jag är som ett barn i en godisbutik. Jag tittar mig storögt omkring och vill ha allt. Men att hinna vara med på allt är en omöjlighet.
Almedalen firar 50-årsjubileum i år. Det är 50 år sedan Olof Palme klev upp på ett lastbilsflak i Almedalen och höll sitt första tal här.

50 år och större än någonsin. 4300 evenemang ordnas under veckan, med en peak på tisdagen (1150 bara den dagen) då även LRF har ”sin” dag.

Kanske är klimax nått. Jordens Vänner har till exempel flyttat utdelningen av sitt Greenwash-pris till Stockholm i mitten av augusti för att få mer uppmärksamhet. Men det sa man å andra sidan redan förra året, när Stefan Löfven uteblev, och sedan dess har det tillkommit 200 evenemang.

Jag känner mig lite kluven till Almedalsveckan. Det är både ett märkligt och ett fantastiskt fenomen. Å ena sidan är det en hyllning till demokratin och ett gigantiskt folkuniversitet. Alla får komma till tals och seminarier om de mest skilda ämnen är öppna för alla. Å andra sidan är det ett jättelikt cocktailparty för en utvald del av befolkningen. Politiker, PR-folk, lobbyister och journalister – ungefär samma människor som är på Twitter. Inte vem som helst kan och har råd att ta sig hit den här veckan.

För några veckor sedan var jag på politikerveckan i Järva, utanför Stockholm. Alldeles i kanten av de så kallade utanförskapsområdena Tensta och Rinkeby. Betydligt mindre än Almedalen, men också mer folkligt. Här var politikerna och PR-folket i minoritet. Istället dominerades Järvaveckan av så kallat vanligt folk. Många invandrarungdomar från Somalia och andra länder med helt annorlunda politiska system. Det kändes verkligen som ett sätt för demokratin och politikerna att nå ut till människor som annars inte har tillgång till den politiska arenan.

Men även i Almedalen finns det vanliga väljare. Som våra rumsgrannar Kerstin och Sven Johan, före detta bönder som åkt från Halland för att lära sig mer på seminarier och mingel.