Britterna litar på sina bönder

20 november, 2018

Brittiska bönder är tveksamma till Brexit. I den engelska lantbrukstidningen Farmer’s Weeklys undersökning är en majoritet övertygad om att Brexitavtalet kommer att vara dåligt för deras företag.

Efter två års förhandlingar mellan Storbritannien och EU presenterades förra veckan ett drygt 500 sidor tjockt dokument om hur skilsmässan ska genomföras. Avtalsförslaget kommer troligen att godkännas av övriga 27 medlemsländer vid ett toppmöte den kommande helgen. Därefter hoppas premiärminister Theresa May att det ska röstas igenom i det brittiska parlamentet i december. 29 mars nästa år ska utträdet vara definitivt.

Omröstningen om Brexit pågår just nu på Farmer’s Weeklys webbsida och i skrivande stund var 62 procent emot Brexit och 38 procent för. (Följ omröstningen här.) Detta trots att mycket få detaljer om lantbrukets situation efter Brexit blivit kända ännu. Förra veckan genomfördes en liknande undersökning om en andra folkomröstning. Då var drygt 60 procent för en ny Brexitomröstning. (Se resultatet av den omröstningen här.)

Även om mycket fortfarande oklart för de brittiska bönderna, är en sak säker. Efter brytningen med EU kommer de att bli mer beroende av sina inhemska konsumenter. Därför borde de uppskatta den marknadsföring av bonden som är tydlig i många stora butikskedjor. Vid ett besök i Brighton nyligen gjorde jag en helt ovetenskaplig undersökning av hur synlig bonden är i butiken, och överallt bland hyllorna möttes jag av leende bönder.

Leende och förtroendefulla tittar de engelska bönderna emot i matbutiken.

Populärast verkar bönderna vara i anslutning till färskt kött, mejerivaror, ägg och grönsaker. Det kanske inte är så förvånande eftersom många kunder ställer särskilt höga krav på hur dessa livsmedel produceras. Bönderna tittar förtroendeingivande och vänligt rakt på dig. Ofta har de kor, grisar eller höns i bakgrunden, som ett bevis på att de är riktigt bönder.

Hur kan någon så trovärdig producera något annat än förstklassig mat? Och om han gör det är det faktiskt möjligt att ställa honom till svars, eftersom både bondens och gårdens namn står utskrivet.

De flesta butikskedjor har en text om sitt bondesamarbete på webbplatsen under rubriken Corporate Social Responsibilty (CSR), företagets samhällsansvar. Där tävlar de om att vara bondens bästa vän. Butikskedjan Waitrose påstår sig till och med vara lantbrukare, eftersom den äger en egen gård- Leckford Estate, som var hem till en av kedjans tidigare ägare, John Spedan Lewis.

Brittiska McDonald’s film om mjölken de använder. (Notera att den levereras av Arla.)

”Down to earth” och ”Back to basic” är tydligen vad som gäller också inom brittisk marknadsföring. Även i Storbritannien har McDonald’s ett samarbete med bönderna, där de bland annat prisar den goda djurskötseln, hållbart lantbruk och unga ledare inom de gröna näringarna. Känns det igen?

Det är många som vill rida på bondens höga trovärdighet, och känslan för det egna landets lantbruk verkar finnas djupt i folksjälen hos långt fler än de svenska konsumenterna.

0 kommentarer

En hel kväll om svenskt lantbruk

25 oktober, 2018
Kategori:
Carolina Sachs från Axfoundation, här intervjuad av moderatorn Annika Unt, talade sig varm för att ersätta importerad soja med svenskodlad sötlupin (på väggen bakom henne).

Vad kan 100 förhoppningsvis kloka hjärnor komma fram till om de slås ihop i några timmar över en måltid? Ja, vid vårt bord lade vi en beställning på en äppelplockarrobot till studenterna på KTH och diskuterade om det är ”matnationalism” att äta svensk mat. Och vad som skulle hända om svenskt lantbruk fick en lika självklar plats i näringslivet som det har i till exempel Danmark och Finland?

LRF hade i tisdagskväll bjudit in till ett framtidsforum på nyrestaurerade Nationalmuseum i Stockholm. Representanter för bland annat näringsliv, politik, forskning, opinionsbildning och media hade bjudits in. Både välkända ansikten inom de gröna näringarna och helt nya profiler. Förhoppningen var att en brokig blandning inbjudna skulle väcka unika idéer och inspirera till nya oväntade samarbeten.

Sommarens extremväder och medias rapportering om en näring i kris gav idén till ett framtidsforum. För det går att vara positiv och känna framtidstro även efter en torksommar som den 2018. All den extra uppmärksamhet som lantbruket fick i media och bland beslutsfattare satte också fokus både på de utmaningar och möjligheter som svenskt lantbruk har. Och att det går att minska klimatpåverkan och säkra att det finns råvaror från det svenska jordbruket även i framtiden.

Ansvaret kan dock inte läggas enbart på bönderna och lantbruket. Hela samhället behöver samarbeta om vi ska nå en lösning. Det var därför LRF hade bjudit in brett.

Samtalen var livliga över den måltid som kocken Fredrik Eriksson komponerat. Han driver nu även restaurangen på Nationalmuseum och satsar där huvudsakligen på svenska råvaror. Något han lärde sig uppskatta redan som liten på farfars och farmors mjölkgård i Sörmland.

En hel ko från Öland serverades deltagarna i LRFs framtidsforum.

För tio år sedan hade han lagat en festmåltid på filé, men med ett nytt hållbarhetstänk hade han den här gången beställt en hel SRB-ko från Öland. Det betydde att gästerna serverades olika delar av djuret. Vid vårt bord blev det flankstek som bland annat ackompanjerades av betor, kålrot, äpplen och sötlupin. Allt naturligtvis odlat i Sverige.

Tanken är att LRFs framtidsforum ska återkomma varje år som en väg att öka medvetenheten i övriga samhället om svenskt lantbruks betydelse – även bland dem som inte annars har begränsad kontakt med det.

Gästernas livliga diskussioner avbröts då och då av korta framträdanden av bland andra miljöprofessorn Johan Kuylenstierna, Axfoundations generalsekreterare Carolina Sachs och delar av LRFs förbundsstyrelse, som bjöd på glimtar från modernt, svenskt lantbruk.

När middagen var slut och alla gick mätta från muséet hade nog något lite frö också börjat gro i huvudet på besökarna. För även om inte allt som sades under kvällen fick oss att förvånat lyfta på ögonbrynen, hade människor med möjlighet och rätt att påverka, för några timmar helt  fokuserat på svenskt jordbruks utvecklingsmöjligheter.

Hör i LRFs film vad några av de inbjudna tyckte om kvällen.

Bloggaren Zeina Mourtada tycker att hon lärde sig massor om svenskt jordbruk. Foto: Katti Cumselius, LRF
0 kommentarer

Alla vill krama en bonde

4 oktober, 2018
Affischer på Ica-affärens vägg.

Det är skördetid för Sveriges bönder. Inte bara bokstavligen, utan även bildligen. Häromdagen när jag skulle handla i den lokala Ica-butiken möttes jag av affischer med betande kor och jordbrukslandskap. ”I vått och torrt för Sveriges bönder” och ”Visa ditt stöd för bönderna. Välj svensk mat.” stod det på dem.

Sånt stöd kunde de svenska bönderna bara drömma om för några år sedan. Jag har själv sett liknande kampanjer i både Danmark och England för drygt tio år sedan, men i Sverige gjorde handlarna på den tiden hellre reklam för importerade delikatesser. Det talas ibland om ”matnationalism” och ”matrasism” när någon förordar svensk mat. Men frågan är om inte den omvända ”rasismen” tidigare varit betydligt vanligare i svenska matbutiker. Där jag ibland handlar i Stockholm är alla importerade ostar placerade bredvid den manuella delikatessdisken, medan alla svenska ostar får trängas i mejerikylen en bit bort.

Kunderna ville plötsligt veta att varorna var svenska. Foto: Urban Brådhe

För några år sedan hände dock något som fick handlarna att tänka om. Närproducerat och lokalt blev plötsligen trendigt och kunderna började i allt högre utsträckning fråga efter svensk mat. Trenden kom som vanligt till Sverige från England och USA och var delvis en följd av matskandaler som hästköttlasagnen och sjukdomar som galna kosjukan. Nu ville kunderna veta var maten kom ifrån och helst kunna se bonden själv i ögonen.

De svenska bönderna har länge haft ett mycket högt förtroende hos konsumenterna, men det har inte alltid omsatts i en vilja att betala mer för svensk mat. Väl i butiken valde många kunder trots allt den billigaste maten, till exempel dansk fläskfilé istället för den betydligt dyrare svenska.

Det verkar dock som om sommarens torka och värme gjort sambandet tydligare för många konsumenter. De har fått upp ögonen för att det bakom varje mjölkpaket finns inte bara en ko, utan också en bonde.

Även om vissa fnyste idignerat över att de inte fick grilla hemma i villaträdgården, uttryckte också många kunder sin medkänsla för svenska bönders situation. Och stödet kom från fler håll. Stjärnkockarna lovade i ett upprop att servera svensk mat till sina gäster och Ica-Stig sjöng böndernas lov i en reklamfilm.

Se Ica-Stigs reklamfilm.

Land Lantbruk lät göra en Sifoundersökning bland drygt 1000 svenskar i slutet av augusti. Den visade att sommarens extremvärme och torka gjort att nästan var tredje svensk blivit mer positiv till svenska bönder. Och bland Coops medlemmar säger 7 av 10 att de är beredda att betala mer för svenskt kött, mejeri- och spannmålsprodukter om pengarna går till bönderna.

Inte heller bonden kan leva av kärlek allena, men kan vi hoppas på att Medelsvensson nu också är beredd att betala lite mer för svensk mat?

0 kommentarer

Det kostar att ha knorren kvar

5 september, 2018
De svenska grisarna får behålla sin knorr, men det kostar.

Glada grisar är inte gratis. Den danska rådgivningsorganisationen Seges har svårt att hitta någon som vill föda upp grisar utan att klippa av svansarna på dem. Sex till åtta besättningar är målet, men hittills har försöket bara kommit igång i en enda.

Danskarna beräknar merkostnaden för uppfödning där grisarna får behålla knorren till 50 danska kronor per gris, nästan 75 svenska kronor. De ökade kostnaderna beror främst på att grisar med knorr kräver mer utrymme och tid.

Inför valet till EU-parlamentet för fyra år sedan var grisknorrarna en stor valfråga i Sverige. Svenskarna vände ryggen åt billig, dansk fläskfilé. Danskarna fick ta emot hård kritik i den svenska valrörelsen för att de kuperar grisarnas svansar och ger dem mer antibiotika. Inte helt rättvist kan man tycka, eftersom de på intet sätt är ensamma om att klippa svansarna, och bland de EU-länder som faktiskt använder minst antibiotika. Trots det är antibiotikaanvändningen till grisar tre gånger så stor som i Sverige.

Sedan dess har den danska grisbranschen kämpat hårt för att få ned utskrivningen av antibiotika, men svanskuperingen är det tydligen svårare att komma åt.

Vilket grisliv väntar honom?

”Djurplågeri”, kommenterar någon artikeln om försök utan svansklippning. Synen på vad som är god djuromsorg kan skilja. När jag i somras besökte en grisuppfödare i Nederländerna tog han svensk grisproduktion som ett exempel på att djurskyddet här gått så långt att det inte längre går att bedriva lönsam uppfödning. Även i Nederländerna har några få gårdar på försök skippat svanskuperingen, men inte med något lyckat resultat.

Sverige ställer höga djurskyddskrav, inte bara i grisproduktionen. Det är krav från såväl beslutsfattare och konsumenter som inifrån branschen. Att sen med öppna ögon servera importerat kött som producerats enligt lägre krav, är inget annat än hyckleri.

Regeringens förslag nyligen om att ställa samma djurskyddskrav på allt kött som köps in till offentliga kök är välkommet. Kanske kan svenska bönder då äntligen få betalt för de merkostnader de bevisligen har.

8 kommentarer