Britterna litar på sina bönder

20 november, 2018

Brittiska bönder är tveksamma till Brexit. I den engelska lantbrukstidningen Farmer’s Weeklys undersökning är en majoritet övertygad om att Brexitavtalet kommer att vara dåligt för deras företag.

Efter två års förhandlingar mellan Storbritannien och EU presenterades förra veckan ett drygt 500 sidor tjockt dokument om hur skilsmässan ska genomföras. Avtalsförslaget kommer troligen att godkännas av övriga 27 medlemsländer vid ett toppmöte den kommande helgen. Därefter hoppas premiärminister Theresa May att det ska röstas igenom i det brittiska parlamentet i december. 29 mars nästa år ska utträdet vara definitivt.

Omröstningen om Brexit pågår just nu på Farmer’s Weeklys webbsida och i skrivande stund var 62 procent emot Brexit och 38 procent för. (Följ omröstningen här.) Detta trots att mycket få detaljer om lantbrukets situation efter Brexit blivit kända ännu. Förra veckan genomfördes en liknande undersökning om en andra folkomröstning. Då var drygt 60 procent för en ny Brexitomröstning. (Se resultatet av den omröstningen här.)

Även om mycket fortfarande oklart för de brittiska bönderna, är en sak säker. Efter brytningen med EU kommer de att bli mer beroende av sina inhemska konsumenter. Därför borde de uppskatta den marknadsföring av bonden som är tydlig i många stora butikskedjor. Vid ett besök i Brighton nyligen gjorde jag en helt ovetenskaplig undersökning av hur synlig bonden är i butiken, och överallt bland hyllorna möttes jag av leende bönder.

Leende och förtroendefulla tittar de engelska bönderna emot i matbutiken.

Populärast verkar bönderna vara i anslutning till färskt kött, mejerivaror, ägg och grönsaker. Det kanske inte är så förvånande eftersom många kunder ställer särskilt höga krav på hur dessa livsmedel produceras. Bönderna tittar förtroendeingivande och vänligt rakt på dig. Ofta har de kor, grisar eller höns i bakgrunden, som ett bevis på att de är riktigt bönder.

Hur kan någon så trovärdig producera något annat än förstklassig mat? Och om han gör det är det faktiskt möjligt att ställa honom till svars, eftersom både bondens och gårdens namn står utskrivet.

De flesta butikskedjor har en text om sitt bondesamarbete på webbplatsen under rubriken Corporate Social Responsibilty (CSR), företagets samhällsansvar. Där tävlar de om att vara bondens bästa vän. Butikskedjan Waitrose påstår sig till och med vara lantbrukare, eftersom den äger en egen gård- Leckford Estate, som var hem till en av kedjans tidigare ägare, John Spedan Lewis.

Brittiska McDonald’s film om mjölken de använder. (Notera att den levereras av Arla.)

”Down to earth” och ”Back to basic” är tydligen vad som gäller också inom brittisk marknadsföring. Även i Storbritannien har McDonald’s ett samarbete med bönderna, där de bland annat prisar den goda djurskötseln, hållbart lantbruk och unga ledare inom de gröna näringarna. Känns det igen?

Det är många som vill rida på bondens höga trovärdighet, och känslan för det egna landets lantbruk verkar finnas djupt i folksjälen hos långt fler än de svenska konsumenterna.

0 kommentarer

Brexit kan ödelägga Irlands jordbruk

12 november, 2018
Det irländska landskapet är idealiskt för betande djur och nötköttsproduktionen är ryggraden i jordbruket. Foto: Lena Johansson

Skilsmässan mellan Irland och Storbritannien riskerar att bli mycket dyrbar för lantbruket. De irländska bönderna har inte fått rösta om Brexit, men påverkas nästan lika mycket som britterna.
Det är bråda dagar för irländska politiker och bondeföreträdare som gör allt de kan för att det avtal som troligen presenteras inom kort ska bli så förmånligt som möjligt.
Här i Irland brukar vi säga att ett dåligt äktenskap är bättre än inget äktenskap, säger Joe Healy, ordförande för IFA, den irländska bondeorganisationen.
– Och även i det här fallet tror jag att ett dåligt avtal är bättre än inget avtal.
Enno deal”, inget avtal, betyder att Storbritanniens uttåg ur EU genomförs utan några speciella undantag. En sådan lösning skulle bli förödande för det irländska lantbruket. Särskilt för de 100 000 lantbruksföretag som lever uteslutande på nötköttsproduktion.
Storbritannien är idag Irlands viktigaste exportmarknad för livsmedel. 50 procent av det irländska nötköttet exporteras till Storbritannien, 22 procent av mejerivarorna och 47 procent av cheddarosten. Till det kommer alla transporter som idag går mellan Irland och Nordirland och som efter Brexit utan undantag skulle beläggas med tullar och handelsavgifter. En halv miljon irländska lamm körs över gränsen varje år. Och varje lamm från norr möter en irländsk gris vid gränsen, på väg för att slutförädlas i Nordirland.
Men Storbritannien behöver också Irland, som är den största exportmarknaden för brittiska livsmedel. 47 procent av alla brittiska livsmedel skeppas till Irland.
Så det är ett tungt ansvar som vilar på den brittiska premiärministern Theresa May om hon ska hinna få igenom ett avtalsförslag i parlamentet innan det slutgiltiga utträdet 29 mars nästa år. Enligt det som läckt ut från förhandlingarna är 95 procent av avtalet klart. Men än återstår frågan om gränsen mellan Irland och Nordirland.

Mjölkbonden Joe Haley kan bara hålla andan och tummarna och hoppas på att Irland får undantag i Brexitavtalet. Foto: Lena Johansson

Mjölkbonden Joe Hayden har brukat gården Killaveney i Tinahely, ett par timmar söder om Dublin, sedan han var 15 år. Idag sköter han 135 hektar mark och 175 Holsteinkor tillsammans med sin bror. Korna släpps ut på gräs i mitten av februari och är fortfarande på bete när vi besöker honom i början av november. Tack vare den långa betessäsongen, genomtänkt avel, noggrann kontroll på kvävespridningen, hanteringen av gödseln och energiförbrukningen har han lyckats sänka gårdens miljöpåverkan avsevärt och ligger nu en bra bit under landets genomsnitt.
Mjölken från gårdens kor säljs till mejeriet Glanbia och blir cheddarost för export till Storbritannien. Och av grädden tillverkas bland annat den populära drycken Bailey’s Irish Cream.
Joe Haley kan inte göra något själv för att påverka Brexit-förhandlingarna, men han är orolig för utgången. Utan fortsatt export till Storbritannien måste den ökande irländska mjölkproduktionen försöka hitta nya marknader i EU.

Joe Healey från Irish Farmer’s Association och vice premiärminister Simon Coveney är fullt sysselsatta dessa dagar för att ordna undantag i Brexitavtalet för Irland. Foto: Lena Johansson

Det är mycket viktigt att Irland får en politisk gräns och inte en hård gräns med gränskontroller och tullavgifter, säger vice premiärminister Simon Coveney, när vi träffar honom hos tidningen Irish Farmer’s Journal.
– Det är viktigt inte bara för handeln mellan länderna, utan även för den sköra fred som fortfarande råder.
Simon Coveney började sin politiska karriär som Irlands jordbruksminister, och har via utrikesministerposten nu blivit så kallad Tánaiste, det vill säga vice premiärminister. I dessa dagar är han en mycket upptagen person, flitigt sysselsatt med att försöka få in undantag för Irland i Brexit-avtalet.
Han beskriver nötköttsproduktionen som grunden för det irländska jordbruket. En bransch som redan nu lever med små marginaler och som helt skulle kollapsa utan undantag i Brexit-avtalet.
Det är alltså mycket som står på spel för Irland under de närmaste veckorna. Och medan de irländska bönderna håller andan i väntan på ett avtal hoppar de brittiska ministrarna strömhopp från premiärminister Mays regering. Senast transportminister Jo Johnson, som hävdade att Brexit var det största misstaget Storbritannien gjort sedan andra världskriget, och krävde en ny folkomröstning.

0 kommentarer

Ungerskt jordbruk har rest sig ur askan

30 oktober, 2018
Escobar från Sverige och är en av de avelstjurar som Martón Bujdosó stolt visar upp. Foto: Lena Johansson

Charolaisuppfödaren Márton Bujdosó i Lajosmizse har gått långt genom att gå sin egen väg. Hans drygt 1 000 djur betar i nationalparken Kiskunság på den ungerska pusztan. Han har avlat på samma linje i 25 år och tycker att svenska uppfödare har för alldeles för tunga tjurar. De ska inte få mer foder än att de ökar 1,5 kilo per dygn.

– Det är tjurarna som ska försörja mig, inte tvärtom, skrattar han.

Bujdosó har sina egna, bestämda åsikter. Hans avelstjurar ska ha raka ryggar, långa smala ben och inte alltför kraftiga lår. Tunga tjurar får för kraftiga döttrar, som har svårt att kalva. Och han tycker att det är viktigt att tjurarnas testiklar är stora och jämna. Då får döttrarna stora och jämna juver.

Han startade sin uppfödning 1969 genom att åka till Frankrike och köpa 20 avelsdjur. Inte de som försäljaren valt ut till honom, utan smäckra djur med långa ben som fransmännen rynkade på näsan åt. Idag köper han sperma och embryon från USA och avelstjurar från Sverige, eftersom det finns bra, genetiskt hornlösa djur här.

15-åriga avelstjuren Golf är far till många av gårdens djur, men nu har han pensionerats och ska få dö en naturlig död. Foto: Lena Johansson

I hagen utanför visningsringen går trotjänaren Golf, en 15-årig avelstjur, far till många av gårdens avkommor, som nu ska få dö en naturlig död.

– Han har en gammal mans alla krämpor, säger Martón Bujdosó och tittar nästan lite kärleksfullt på tjuren.

– Men hans 17-åriga mor har just kalvat för 15:e gången och mår mycket bra.

Bujdosó har liksom några av de andra gårdarna vi besöker – landets största tomatodlare Árpád-Agrár Zrt och mjölkgården Agárdi Farm Ltd, med 1400 kor – exempel på företag som bidragit till att lyfta ungerskt jordbruk. Under den sovjetiska ockupationen utsåg planekonomerna i Moskva Ungern till ett av de områden som skulle förse hela Sovjetunionen med mat. De bördiga jordarna och den ungerska företagsamheten gjorde dem till östblockets lysande stjärna.

När muren föll var övergången från planekonomi till marknadsekonomi inte helt enkel. Jordbruksmarken delades ut till de privatpersoner som ägde den före kriget och omställningen från små, ineffektiva deltidsjordbruk till större, rationella företag har pågått i snart 30 år. De flesta riktigt små gårdar har försvunnit, men fortfarande är medelarealen inte större än 11 hektar.

Christian Balogh bjuder på tomater hos landets största odlare Árpád-Agrár Zrt. Foto: Lena Johansson

Sedan EU-inträdet har konkurrenskraftiga jordbruksföretag byggts upp runtom i landet. Än återstår det dock innan sovjettidens bedagade byggnader, maskiner och teknik helt har ersatts.

Det lite luggslitna yttre påminner om landets dramatiska historia. Tartarer, turkar, österrikare, nazister och sovjeter har ockuperat det i omgångar sedan grundandet 896 efter Kristus. Faktum är att i modern tid har Ungern bara varit självständigt några år mellan första och andra världskriget. Kanske är det inte så konstigt att nationalismen slog rot efter murens fall, att ungerska flaggor vajar överallt och att drömmarna om ett nytt Storungern, underblåsta av premiärminister Victor Orbán, fortfarande lever kvar.

Röda stjärnan-traktorn Dutra var länge en ungersk stolthet, men produktionen lades ned i början av 1970-talet för att Sovjet ville satsa på Belarus-traktorerna istället. Foto: Lena Johansson
0 kommentarer

När jag åt mig mätt på mask

10 oktober, 2018
Utan att se mig för åt jag mig mätt på mjölmask.

Det serveras dåligt med mat på flyget numera, så när jag landade i Zürich var jag utsvulten. Jag hann en snabb vända in i flygplatsens servicebutik, innan det var dags att hoppa ombord på tåget för vidare resa. Ett äpple, en burk nötter och en flaska vatten åkte ner i kundkorgen.

Äpplet smakade sött och saftigt när jag satt mig tillrätta på tåget, men jag blev inte riktigt mätt och högg in på nötterna. De var också goda och knapriga och det tog en bra stund innan jag började undrade vad de svarta, små ”korvarna” i burken var. I den den lite skumma tågkupén (Det är mycket tunnlar på den schweiziska järnvägen.) var det svårt att se, men de smakade mest salt och kändes lite ”dammiga” i konsistensen. På burkens utsida kallades de tenebrio. Vad kunde det vara?

På locket syntes en liten lustig figur med texten ”Insects inside”. Va, vad hade jag stoppat i mig?

En googling visade att tenebrio var det latinska namnet för mjölmask. Jag hade säkert satt i mig nästan en deciliter mjölmask utan att reagera. Men nu fick jag beviset för vad fördomar och vanans makt betyder. Efter googlingen kunde jag inte få ner mer mask. Kände jag inte till och med ett visst illamående?

Insekter spås bli nästa stora proteinkälla. Klimatsmarta, billiga att producera, proteinrika och full av mineraler. Men för att få det att slå måste producenterna bli av med ”äckelfaktorn”. Väldigt många har ändå en aversion mot att stoppa i sig just insekter.

För många år sedan var jag i Zambia. När vi kom till hotellet ute på landsbygden pågick en febril aktivitet på gården. Med brinnande facklor och vattenfyllda hinkar jagades de svärmande termiterna. Ett folknöje som hade många likheter med vårt eget kräftfiske. Trots uppmuntrande rop och påhejande kunde ingen av oss ”mzungu” (blekansikten) förmå oss att stoppa en enda svällande termitkropp i munnen.

I Sverige är insekter ännu inte godkända att sälja som människoföda. De långsiktiga effekterna av att äta insekter är ännu inte kartlagda. Men i Zürich låg de alltså i butikshyllan bland alla andra snacks och i Finland bakade Fazer nyligen bröd på syrsemjöl, som snabbt sålde slut.

När jag kom tillbaka till redaktionen med mina mjölmaskar blev det stor uppståndelse. De modigaste arbetskamraterna tog sig ett smakprov, medan andra ryggade bakåt med avsmak. Insekter är fullt accepterade i många länders matkultur, men i Sverige är det nog långt kvar innan det blir något annat än en kul grej. Åtminstone i så uppenbar form som mina snacks.

I Finland sålde bröd gjort på syrsor slut direkt. Foto: Fazer
1 kommentarer

Det kostar att ha knorren kvar

5 september, 2018
De svenska grisarna får behålla sin knorr, men det kostar.

Glada grisar är inte gratis. Den danska rådgivningsorganisationen Seges har svårt att hitta någon som vill föda upp grisar utan att klippa av svansarna på dem. Sex till åtta besättningar är målet, men hittills har försöket bara kommit igång i en enda.

Danskarna beräknar merkostnaden för uppfödning där grisarna får behålla knorren till 50 danska kronor per gris, nästan 75 svenska kronor. De ökade kostnaderna beror främst på att grisar med knorr kräver mer utrymme och tid.

Inför valet till EU-parlamentet för fyra år sedan var grisknorrarna en stor valfråga i Sverige. Svenskarna vände ryggen åt billig, dansk fläskfilé. Danskarna fick ta emot hård kritik i den svenska valrörelsen för att de kuperar grisarnas svansar och ger dem mer antibiotika. Inte helt rättvist kan man tycka, eftersom de på intet sätt är ensamma om att klippa svansarna, och bland de EU-länder som faktiskt använder minst antibiotika. Trots det är antibiotikaanvändningen till grisar tre gånger så stor som i Sverige.

Sedan dess har den danska grisbranschen kämpat hårt för att få ned utskrivningen av antibiotika, men svanskuperingen är det tydligen svårare att komma åt.

Vilket grisliv väntar honom?

”Djurplågeri”, kommenterar någon artikeln om försök utan svansklippning. Synen på vad som är god djuromsorg kan skilja. När jag i somras besökte en grisuppfödare i Nederländerna tog han svensk grisproduktion som ett exempel på att djurskyddet här gått så långt att det inte längre går att bedriva lönsam uppfödning. Även i Nederländerna har några få gårdar på försök skippat svanskuperingen, men inte med något lyckat resultat.

Sverige ställer höga djurskyddskrav, inte bara i grisproduktionen. Det är krav från såväl beslutsfattare och konsumenter som inifrån branschen. Att sen med öppna ögon servera importerat kött som producerats enligt lägre krav, är inget annat än hyckleri.

Regeringens förslag nyligen om att ställa samma djurskyddskrav på allt kött som köps in till offentliga kök är välkommet. Kanske kan svenska bönder då äntligen få betalt för de merkostnader de bevisligen har.

1 kommentarer

Alla har sina utmaningar

21 juli, 2018
Belgian blue-kor måste förlösas med kejsarsnitt för att kalvarna är för muskulösa. Foto: Wikipedia

Häromdagen kritiserade jag TV4:s tyckarpanel för deras ytliga kommentarer om den rådande torkan. Det kändes synnerligen tondövt av panelen att ge sig på svenska bönder och lantbruket just när svensk matproduktion befinner sig mitt i den värsta krisen på många år.

Vem som helst kan visserligen trampa i klaveret, men om man sen fortsätter att klampa runt i det trots att det tjuter och larmar, då är de okunniga uttalandena inte en olycklig slump.

Efter snart 30 års arbete för Sveriges bönder betraktas jag säkert av många som en del av den så kallade bondelobbyn. Men så många års arbete inom lantbruket har också gett mig en hel del erfarenhet och många insikter. Jag har träffat och besökt många svenska bönder. Både absolut toppklass och de som kanske borde valt ett annat jobb.

Mitt engagemang i världsorganisationen för lantbruksjournalister har också gett mig möjlighet att resa runt till jordbruk i stora delar av världen.

Jag har sett uppfödning av wagyu-boskap i Japan — djur som tvingas stå stilla för att köttet ska bli så mört som möjligt. Sett biffkor slutuppfödas tätt, tätt ihopträngda på betongplattor i feedlots i Kanada och kikat in genom fönstren på en dansk kalkonuppfödning som var så salmonelladrabbad att allt därifrån behandlades som högriskavfall. Besökt belgiska bönder som stolt visat upp sina Belgian Blue-kor med alldeles nygjorda kejsarsnitt, eftersom kalvarna är så stora att de inte kan födas på naturligt sätt.

Och jag har varit i Argentina och sett korna på Pampas utfodras med GMO-soja eftersom de sönderbrända grässtråna inte räckte som bete.

Den nederländska gården släpper inte in oss i svinstallarna, men vi får kika genom fönstren och ser att smågrisarnas svansar är kuperade och suggorna fixerade. Foto: Lena Johansson

Förra veckan var jag i Nederländerna, ett land med ett modernt, högeffektivt jordbruk som i flera avseenden kan anses vara ett föregångsland. Men de gjorde ingen hemlighet av att de klippte av svansarna på griskultingarna och fixerade suggorna när de skulle grisa. Tvärtom nämnde de Sverige, där dessa metoder är förbjudna,  som ett avskräckande exempel där djurskyddet gått så långt att det inte längre går att bedriva en lönsam grisproduktion.

Jag har också varit i Nya Zeeland, som brukar framhållas som ett land som avskaffat alla subventioner till lantbruket. Dock finns där andra metoder att skydda och stödja det egna landets jordbruk. Till exempel är det helt förbjudet att importera honung.

Jo, svenskt jordbruk har också utmaningar. Och det är klart att det finns ett visst mått av nationalism i att framhålla det egna landets jordbruk. Men i Sveriges fall finns det även objektivt sett positiva faktorer, i till exempel djurhållningen.

Inget är svart eller vitt här i världen. Allt har sina plus och minus. Särskilt när en krympande andel bönder ska producera billiga livsmedel till en växande stadsbefolkning.

Nya zeeländska staten skyddar den världsberömda Manuka-honungen genom att förbjuda all honungsimport till landet. Foto: Lena Johansson
0 kommentarer