Alla är valets förlorare

10 september, 2018
Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson, var en av dem som utropade sitt parti till segrare redan på valnatten. Foto: Patrik C Österberg/IBL

På söndagskvällens valvakor utropade partiledarna sina partier till vinnare. Men i mina ögon är de flesta förlorare. Inget parti eller ens något av blocken kan räkna med att få driva sin egen politik. Istället är det upplagt för en tid av kohandel och kompromisser.

Sverigedemokraterna har visserligen skaffat sig en drömposition som vågmästare, men står de andra partierna fast vid sina vallöften kommer de att göra allt för att slippa samarbeta med SD. Det troliga är istället att övriga partier försöker få ihop en regering över blockgränserna, vilket inte heller kommer att bli helt enkelt. Särskilt Centern, men även Liberalerna, har i valrörelsen tagit tydligt avstånd från Sverigedemokraterna. Ingen av dem är heller särskilt förtjusta i att sitta i en regeringen tillsammans med Vänsterpartiet.

Annie Lööf och Jimmie Åkesson har varit valrörelsens absoluta motpoler. Om Centerledaren skulle sätta sig i en alliansregering med stöd av Sverigedemokraterna skulle hon därför verkligen dagtinga med sitt samvete. (För att citera den gamle centerledaren Thorbjörn Fälldin.)

Även om Sverigedemokraterna inte gjorde ett lika framgångsrikt val som opinionsundersökningarna tidigare antytt, gick de ordentligt framåt. Flest väljare tycks de ha tagit från moderaterna och socialdemokraterna och starkast stöd har de bland män ur LO-kollektivet. De stora framgångarna i Skåne tyder dock på att de där även lockar en hel del lantbrukare.

De partier som redan på valnatten tydligast gjorde anspråk på statsministerposten, S och M, är egentligen valets stora förlorare. Att Sverigedemokraterna samlat så många väljare är ytterst ett missnöje riktat mot deras politik. Det hjälpte inte att de gått Sverigedemokraternas politik till mötes. Väljarna har istället sökt sig ut till ytterkanterna på båda sidor av den politiska skalan.

Än är det naturligtvis för tidigt att uttala sig om vad som händer med jord- och skogsbrukspolitiken. Men i riksdagen och utskotten har miljöpartiets ställning försvagats, samtidigt som två traditionella bondepartiers ställning, Centerns och Kristdemokraternas, stärkts.

Inget parti är någon tydlig vinnare i årets val. Foto: Stefan Bokström
0 kommentarer

Valdagen är en högtidsdag

7 september, 2018
Det är något högtidligt med att rösta på valdagen. Foto: Mats Ahlm/IBL Bildbyrå

På söndag ska jag rösta. Det känns lite högtidligt att rösta på valdagen. Att med ett hemlighetsfullt leende gå förbi alla partifunktionärer utanför vallokalen, samla på sig samtliga valsedlar därinne och sedan bakom den gröna skärmen smyga ner rätt sedel i rätt kuvert.

Efteråt brukar jag gripas av ett kort anfall av stolthet och lycka. Det är faktiskt inte ens 100 år sedan den kvinnliga rösträtten infördes i Sverige och fria val är fortfarande inte en självklarhet i hela världen.

Vid min ålder har man varit med om många valrörelser och även flera folkomröstningar. Men det val jag minns mest är nog ändå mitt första. Det var på den tiden regeringen satt i 40 år och statsministern i 23. Jag hade fyllt 18 år bara några månader före valet. Dessutom hade rösträttsåldern sänkts från 19 till 18 år året innan. Det kändes alltså som en historisk möjlighet.

Det var ovanligt att man förtidsröstade, eller poströstade som det hette då. Men jag var tvungen att göra det, eftersom jag tågluffade i Europa på valdagen. Beskedet om att Sverige fått en borgerlig regering efter decennier av s-regeringar, lämnades av en schweizare. Det här var långt innan sociala medier, internetsajter och mobiltelefoner, så det var inte helt lätt att få reda på valresultatet.

I folkomröstningen om kärnkraft 1980 blev valresultatet ett Nja. Foto: Åke Lindau/IBL Bildbyrå

Ett annat val jag minns väl var folkomröstningen om kärnkraft 1980. Jag hade precis börjat som journalist på Gefle Dagblad, och när jag gick till jobbet dagen efter valet var tidningskioskerna täckta av löpsedlar med ett enda ord: JA! (Fast med tanke på valresultatet borde det väl snarare stått NJA.)

Det är som sagt en värdefull rättighet att få rösta, men också en skyldighet att ta ansvar för vårt land. I Sverige är valdeltagandet högt och demokratin stark och jag hoppas det får fortsätta så. Att väljarna använder sin röst för att föra Sverige framåt och att riksdagen inte tas över av politiska vildar. För även om vi inte lär få någon 40-årig regering igen, vore det ju praktiskt om den satt kvar i fyra år.

0 kommentarer

Det kostar att ha knorren kvar

5 september, 2018
De svenska grisarna får behålla sin knorr, men det kostar.

Glada grisar är inte gratis. Den danska rådgivningsorganisationen Seges har svårt att hitta någon som vill föda upp grisar utan att klippa av svansarna på dem. Sex till åtta besättningar är målet, men hittills har försöket bara kommit igång i en enda.

Danskarna beräknar merkostnaden för uppfödning där grisarna får behålla knorren till 50 danska kronor per gris, nästan 75 svenska kronor. De ökade kostnaderna beror främst på att grisar med knorr kräver mer utrymme och tid.

Inför valet till EU-parlamentet för fyra år sedan var grisknorrarna en stor valfråga i Sverige. Svenskarna vände ryggen åt billig, dansk fläskfilé. Danskarna fick ta emot hård kritik i den svenska valrörelsen för att de kuperar grisarnas svansar och ger dem mer antibiotika. Inte helt rättvist kan man tycka, eftersom de på intet sätt är ensamma om att klippa svansarna, och bland de EU-länder som faktiskt använder minst antibiotika. Trots det är antibiotikaanvändningen till grisar tre gånger så stor som i Sverige.

Sedan dess har den danska grisbranschen kämpat hårt för att få ned utskrivningen av antibiotika, men svanskuperingen är det tydligen svårare att komma åt.

Vilket grisliv väntar honom?

”Djurplågeri”, kommenterar någon artikeln om försök utan svansklippning. Synen på vad som är god djuromsorg kan skilja. När jag i somras besökte en grisuppfödare i Nederländerna tog han svensk grisproduktion som ett exempel på att djurskyddet här gått så långt att det inte längre går att bedriva lönsam uppfödning. Även i Nederländerna har några få gårdar på försök skippat svanskuperingen, men inte med något lyckat resultat.

Sverige ställer höga djurskyddskrav, inte bara i grisproduktionen. Det är krav från såväl beslutsfattare och konsumenter som inifrån branschen. Att sen med öppna ögon servera importerat kött som producerats enligt lägre krav, är inget annat än hyckleri.

Regeringens förslag nyligen om att ställa samma djurskyddskrav på allt kött som köps in till offentliga kök är välkommet. Kanske kan svenska bönder då äntligen få betalt för de merkostnader de bevisligen har.

0 kommentarer

När inte ens stängsel skyddar

3 september, 2018
Kategori:
Satsar du på fåruppfödning är hotet om rovdjursangrepp en del av din vardag.

Det har hänt igen. Än en gång har en fårägare hittat sina djur dödade och lemlästade i hagen. 26 får angreps och dödades av varg i Tiveden förra veckan. Det hjälpte inte att fårägaren satt upp rovdjursstängsel. Vargarna hade grävt sig in under det.

Det finns en stigande efterfrågan på lammkött i Sverige. Och eftersom 65 procent av köttet är importerat borde det finns en lysande framtid för lammuppfödning. Trots det är produktionsökningen blygsam.

Man kan förstå varför vissa tvekar. Det är tungt att ständigt vara orolig för att djuren ska rivas av varg eller andra rovdjur. Risken är stor att man istället för att ägna sig åt sina får tvingas föra en ojämn kamp mot rovdjur, byråkrater och vargkramare.

När staten planterar ut vargar kommer djurägarnas intressen i andra hand. Foto: Jan Schützer/IBL bildbyrå

Vargarna som dödat fåren i Tiveden är antagligen ättlingar till det finsk-ryska vargpar som staten planterade ut i området för några år sedan. Det gör dem särskilt skyddsvärda och försvårar möjligheten till skyddsjakt. Fårägarna i trakten riskerar att få leva vidare med varghotet. Och de företagare som nu drabbats vill vara anonyma för att inte få vargaktivister inpå knuten.

När staten sätter ut vargar kommer djurägarnas intressen i andra hand. De rovdjursstängsel som är avsedda att skydda tamdjuren får ägarna själva ta ansvar för att sätta upp. Bidragen till stängsel täcker bara en del av kostnaden och har djurägaren otur är de statliga bidragen till och med slut. Dessutom visar vargattacken i Tiveden, men även på andra platser, att stängslen inte ger något 100-procentigt skydd.

Att störa tjäderns spel är inte tillåtet, men den går bra att skjuta den.

Häromdagen hörde jag talas om ett annat beslut som fått en bisarr effekt. En skogsägare har förbjudits avverka sin skog eftersom den innehåller en spelplats för tjäder. Men nu pågår tjäderjakten och då har skogsägaren, och alla andra jägare, laglig rätt att fälla tjädern med ett välriktat skott. Alltså döda är okej, men inte störa tjäderspelet.

Det som verkar logiskt i teorin, fungerar ibland mindre bra i praktiken. Det är allvarligt om lagar och regler inte upplevs som rimliga och begripliga. Att staten blir en motpart, och inte ett ombud för oss alla. På så sätt öppnas dörren för populister som spelar på människors irritation och känsla av att vara bortglömda.

0 kommentarer

Hösten kan bli lång och mörk

24 augusti, 2018
Kategori:
Röken har lagt sig, men än är det långt kvar tills allt är normalt i de brandhärjade skogarna.

Värmen har lagt sig, regnet faller och de utländska brandmännen har lämnat Sverige. Men effekterna av torka och skogsbränder är långt ifrån över.

I den allmänna debatten låter det ibland som om vi alla kan andas ut. Men egentligen är det nu det börjar på allvar. Jobbet med att eftersläcka, röja och ta hand om allt brandskadat virke. Kampen för att skaffa fram tillräckligt med foder till kor, får och hästar och att på något sätt försöka täcka upp för en spannmålsskörd, som i vissa fall inte ens blev hälften av den normala.

Det har på många sätt varit en exceptionell sommar. Inte på mycket länge har så stora delar av marken i vårt land slagits för att bli hö eller ensilage. Många har frivilligt ställt upp för att hjälpa grannar, bekanta eller helt okända med höskörd och brandbekämpning.

I all oro och bedrövelse över torka och bränder har resten av samhället gett bönderna ett enormt stöd. Så gott som alla har visat att de är villiga att göra vad de kan för att lätta på bördan. Allt från handelns och kockarnas kampanjer för att sälja och servera mer svenskt kött till politikernas krispaket.

Trots det kommer det att bli en tung och ibland nattsvart höst och vinter för några.

Kampen för att hitta vinterfoder till djuren är inte över.

Själv minns jag fortfarande en höst i mitten på 1970-talet. Problemet var snarast det motsatta, men vädret var en svår prövning för jordbruket även då.

Regnet kom lagom till skörden och försenade den kraftigt. När det var dags för älgjakt i början av oktober var många istället tvungna att stanna hemma för att plöja ner den förstörda spannmålen. Arbetet under en hel växtodlingssäsong hade varit förgäves och en förväntad inkomst uteblev.

Middagen var precis uppäten när vi upptäckte att pappa satt och grät tyst för sig själv. Vår starka, trygga pappa som vi trodde  kunde lösa precis allt, grät nu som ett barn. Aldrig tidigare hade jag varit så rädd och orolig, som när vi syskon smög ut ur köket. Till slut blev bördan för tung även för honom som vi aldrig sett gråta förut.

Men på något sätt löste det sig även den hösten. Riktigt hur förstod jag nog aldrig, men till slut kom det en ny vår och det var dags att vårbruka igen. Efter regn kommer solsken, i de allra flesta fall.

Bönder är vana att klara sig i alla väder, men det kan bli för mycket även för dem. Jag hoppas därför att alla de som hittills varit så hjälpsamma stannar i den känslan ett tag till. Att omtanken och sympatin fortsätter trots att medias bevakning av krisen falnar. Och att de som är emot stöd till lantbruket inser att det är ett system de kritiserar, men det är människor som har drabbats.

0 kommentarer

Alla har sina utmaningar

21 juli, 2018
Belgian blue-kor måste förlösas med kejsarsnitt för att kalvarna är för muskulösa. Foto: Wikipedia

Häromdagen kritiserade jag TV4:s tyckarpanel för deras ytliga kommentarer om den rådande torkan. Det kändes synnerligen tondövt av panelen att ge sig på svenska bönder och lantbruket just när svensk matproduktion befinner sig mitt i den värsta krisen på många år.

Vem som helst kan visserligen trampa i klaveret, men om man sen fortsätter att klampa runt i det trots att det tjuter och larmar, då är de okunniga uttalandena inte en olycklig slump.

Efter snart 30 års arbete för Sveriges bönder betraktas jag säkert av många som en del av den så kallade bondelobbyn. Men så många års arbete inom lantbruket har också gett mig en hel del erfarenhet och många insikter. Jag har träffat och besökt många svenska bönder. Både absolut toppklass och de som kanske borde valt ett annat jobb.

Mitt engagemang i världsorganisationen för lantbruksjournalister har också gett mig möjlighet att resa runt till jordbruk i stora delar av världen.

Jag har sett uppfödning av wagyu-boskap i Japan — djur som tvingas stå stilla för att köttet ska bli så mört som möjligt. Sett biffkor slutuppfödas tätt, tätt ihopträngda på betongplattor i feedlots i Kanada och kikat in genom fönstren på en dansk kalkonuppfödning som var så salmonelladrabbad att allt därifrån behandlades som högriskavfall. Besökt belgiska bönder som stolt visat upp sina Belgian Blue-kor med alldeles nygjorda kejsarsnitt, eftersom kalvarna är så stora att de inte kan födas på naturligt sätt.

Och jag har varit i Argentina och sett korna på Pampas utfodras med GMO-soja eftersom de sönderbrända grässtråna inte räckte som bete.

Den nederländska gården släpper inte in oss i svinstallarna, men vi får kika genom fönstren och ser att smågrisarnas svansar är kuperade och suggorna fixerade. Foto: Lena Johansson

Förra veckan var jag i Nederländerna, ett land med ett modernt, högeffektivt jordbruk som i flera avseenden kan anses vara ett föregångsland. Men de gjorde ingen hemlighet av att de klippte av svansarna på griskultingarna och fixerade suggorna när de skulle grisa. Tvärtom nämnde de Sverige, där dessa metoder är förbjudna,  som ett avskräckande exempel där djurskyddet gått så långt att det inte längre går att bedriva en lönsam grisproduktion.

Jag har också varit i Nya Zeeland, som brukar framhållas som ett land som avskaffat alla subventioner till lantbruket. Dock finns där andra metoder att skydda och stödja det egna landets jordbruk. Till exempel är det helt förbjudet att importera honung.

Jo, svenskt jordbruk har också utmaningar. Och det är klart att det finns ett visst mått av nationalism i att framhålla det egna landets jordbruk. Men i Sveriges fall finns det även objektivt sett positiva faktorer, i till exempel djurhållningen.

Inget är svart eller vitt här i världen. Allt har sina plus och minus. Särskilt när en krympande andel bönder ska producera billiga livsmedel till en växande stadsbefolkning.

Nya zeeländska staten skyddar den världsberömda Manuka-honungen genom att förbjuda all honungsimport till landet. Foto: Lena Johansson
0 kommentarer

Pinsamt, TV4!

16 juli, 2018
Kategori:
TV4:s nyhetspanel flamsar sig igenom allvarliga ämnen som torkan. Foto: TV4

Mitt i en utlandsresa nås jag via sociala medier av en debatt i TV4:s Nyhetsmorgon, som retat upp och gjort många ledsna. En panel med proffstyckare debatterar torkan och hur den drabbat djurbönderna. Ett fruktansvärt lågvattenmärke.

Veronica Palm, före detta s-politiker i Stockholm, lyckas på något sätt få till det så att torkan egentligen är positiv, för vi ska ju ändå äta mindre kött. Och förresten är det ju köttproduktionen som orsakat torkan. Kristianstadsbladets ledarskribent Carolin Dahlman är väl med sin koppling till den skånska landsbygden närmast att betrakta som ett lantbruksalibi i debatten. Tyvärr har dock även hon väldigt grunda kunskaper i ämnet. 

Men värst är ändå Fredrik Segerfeldt, författare och liberal debattör. Han är snart 50 år, men tycks trots många års universitetsstudier fortfarande ha mycket kvar att lära. Eller gör han sig bara dum för att få plats i debatten?

Fredrik Segerfeldt säger att han aldrig köper svenskt kött, utan bara latinamerikanskt eftersom han anser sig veta att djuren där är lyckliga och går ute och betar året om. Svenska kor däremot är enligt Fredrik Segerfeldt, instängda i mörker halva året och blir så lyckliga när de släpps ut att de hoppar av glädje.

Och om det vore så farligt med antibiotika och antibiotikaresistens hävdar han, skulle väl folk dö av det i andra delar av världen?

Ja, Fredrik Segerfeldt, det är precis det de gör. Antibiotikaresistens är ett av de allvarligaste framtida hälsoproblem mänskligheten står inför och folk dör av det. Inte bara i andra delar av världen.

Jag kan inte förstå att någon kan låna sig till att låta så många grodor hoppa ur munnen på så kort tid. Även om det ger honom en plats i TV4:s morgonsoffa.

Den senaste veckan har jag varit utomlands på lantbruksjournalistkongress i Nederländerna, ett land som förstår att värdera sitt jordbruk. Därför har jag tvingats betrakta den svenska debatten på avstånd, men jag har förstått att bönderna fått nästan mangrant stöd i den svåra torkan och alla problem den för med sig. Men dramaturgin i media funkar så att när någon får nästan odelat stöd försöker media hitta en motpol. Någon som kan ta motsatt ståndpunkt och få igång en debatt.

Att ett så allvarligt problem, som drabbar långt fler än enskilda bönder, kan flamsas bort som det gjordes i TV4 är inte annat än fruktansvärt pinsamt. Vill man uppfattas som ett seriöst nyhetsprogram kan man inte lämna åsikter och felaktigheter som dessa oemotsagda. Det är ett hån mot tittare som arbetar hårt och seriöst för att förse oss andra med mat.

De så kallade lyckliga djuren i Sydamerika föds allt oftare upp i feedlots med tusentals djur tillsammans.
0 kommentarer

Lantbruket kan lösa många framtida problem

12 juli, 2018
Kategori:
Arjan Schermer har inte foder till sina kor av lantrasen Brandrode.

Torkan är det stora samtalsämnet även i Nederländerna. Faktum är att större delen av norra Europa verkar lida av torka. På den världskongress för lantbruksjournalister som jag just nu är på i Wageningen beklagar många det svåra läget för bönderna.

Arjan Schermer på Brandrood Kaasbrodereij utanför Ede i östra delen av Nederländerna producerar ekologisk hårdost av hög kvalitet, som tack vare kilopriset på 25 Euro gör att familjen kan leva på bara 20 kor. I år går dock osttillverkningen dåligt för att korna mjölkar så lite.

– De borde mjölka som allra bäst nu, men eftersom vi inte har något bete får jag betydligt mindre mjölk än vanligt. Vi tar in dem för mjölkning två gånger om dagen, men de senaste veckorna har vi varit tvungna att ge dem hö efter morgonmjölkningen. Betet är slut.

Gården har 20 hektar mark, 10 i närheten som används som bete och tio hektar lite längre bort som används till att odla foder till korna, av den utrotningshotade lantrasen Brandrode.

Arjan oroar sig för hur han ska få fodret att räcka till vintern. Eftersom torkan drabbat hela landet finns det inget överskott av hö och ensilage. Måste man köpa foder är det dyrt och korna, som även normalt bara mjölkar ungefär 4000 liter om året, behöver näringsrikt foder.

Ekstockarna som ska producera shiitakesvamp måste vattnas hela tiden.

Även shiitake-odlingen på granngården Makandra har problem. Ekstockarna som svampen odlas på måste ständigt vattnas för att de inte ska torka ut. Men frågan är hur länge till bevattningen kommer att tillåtas.

I norra Holland är den viktigaste grödan potatis hotad. Den lider också svårt att torkan, och eftersom vattnet kan innehålla potatisnematoder vågar man inte vattna fälten.

Även i grannlandet Tyskland längtar man efter regn. Visserligen föll 30 mm för några dagar sedan, men för de flesta grödor är det försent.  

Professor Louise Fresco, styrelseordförande för lantbruksuniversitetet Wageningen, varnar för att extrema väderförhållanden kan bli ett problem för framtidens lantbruk när en minoritet på landsbygden ska föda en växande majoritet i stora städer. 2030 beräknas världens befolkning vara 10 miljarder. Endast en liten del av dem kommer att bo på landsbygden och producera mat.

Men professor Fresco är optimist. Hon tror att ett hållbart cirkulärt lantbruk, där avfall från livsmedelsproduktionen omvandlas till energi och växtnäring, kommer att kunna producera mer mat, men även en hel del andra nyttigheter.

-Men här är ni en viktig länk, säger hon med direkt adress till alla journalister.

-Skriv inte bara om elände och misslyckanden inom jordbruket. Berätta också om alla lyckade exempel på vad jordbruket kan bidra med. Då först förstår politiker och allmänhet hur komplext lantbruket är och hur många faktorer som måste stämma för att vi ska lyckas. Då förstår de att bönderna är förutsättningen för att vi alla ska ha en framtid.

Vinbären på Makandra är trots torkan väldigt fina i år.
0 kommentarer

Torkan slår hårt mot Gotland

4 juli, 2018
Direkt utanför ringmuren gör sig torkan påmind.

Medan vin och vatten flödar i Almedalen lider landet utanför ringmuren av svår torka. Betena är sönderbrända och de två millimeter regn som kom på måndagskvällen gjorde varken Almedalsbesökare eller bönder glada.

På ett fält utanför Dalhem är höstkornet redan tröskat. En månad tidigare än vanligt och med halv skörd som resultat, 2,5 ton per hektar. Men de magra axen var mogna och skörden behövs som foder.

Här och var har spannmålen skördats för att bli till vinterfoder åt djuren. Åtminstone hoppas man att det ska dröja till vintern innan det behöver användas till stödutfodring.

Det kanske inte är värre på Gotland än på flera andra platser i Sverige, men det är i alla fall värre än i Finland. Det berättar en ung politiker från Svenska Folkpartiet, som jag träffar i Almedalen. Han såg redan när planet flög in över Gotland att ”här är det illa”.

Ute på den gotländska landsbygden är betet brunbränt och en del av spannmålen redan tröskad.

Anna Törnfelt, LRFs regionordförande på Gotland är också bekymrad, men en sak gör henne lite glad. Uppmärksamheten från riksmedierna har varit stor. På onsdagseftermiddagen var hon med i Nordegren & Epstein i radions P1 och tidigare har bland andra Metro intervjuat henne. Det är positivt att inte bara politikerna, utan även svenska folket får veta hur kämpigt bönderna har det just nu. Då kanske de kan bidra bland annat genom att handla svenskt.

Annars är det två ämnen som sticker ut bland Almedalsseminarierna – hållbarhet och #metoo. Och även om det senare åtminstone i Almedalen inte handlar så mycket om lantbruk, är det första desto mer inriktat på livsmedelsproduktionen. Ibland känns det som om klimatförändringen står och faller med vad vi äter.

– Det är bra att intresset för maten och livsmedelsproduktionen ökat, säger grönsaksodlaren Magdalena Hermelin. Men när stadsbor kommer ut till mig i sina stora Landrovers för att köpa ekologiska grönsaker, och tror att de gjort en insats för klimatet. Då känns det lite snedvridet.

Grönsaksodlaren Magdalena Hermelin är rädd för att maten får ta alltför stor del av klimatförändringen. Till vänster gotlandsbonden Andreas Nypelius och till höger samtalsledaren Julia Bendelin.

Lyssna på inslaget om torkan i Nordegren & Epstein. (22 minuter in i sändningen.)

0 kommentarer

På premiär i Almedalen

2 juli, 2018
Almedalen är en park i Visby som efter att Palme höll tal här för 50 år sedan har utvecklats till en jättelik demokratimanifestation.

För första gången på Almedalsveckan och jag är som ett barn i en godisbutik. Jag tittar mig storögt omkring och vill ha allt. Men att hinna vara med på allt är en omöjlighet.
Almedalen firar 50-årsjubileum i år. Det är 50 år sedan Olof Palme klev upp på ett lastbilsflak i Almedalen och höll sitt första tal här.

50 år och större än någonsin. 4300 evenemang ordnas under veckan, med en peak på tisdagen (1150 bara den dagen) då även LRF har ”sin” dag.

Kanske är klimax nått. Jordens Vänner har till exempel flyttat utdelningen av sitt Greenwash-pris till Stockholm i mitten av augusti för att få mer uppmärksamhet. Men det sa man å andra sidan redan förra året, när Stefan Löfven uteblev, och sedan dess har det tillkommit 200 evenemang.

Sätten att få uppmärksamhet i Almedalen är många. Här ett hemlöshetsprojekt som spritt ut kuddar i hela Visby.

Jag känner mig lite kluven till Almedalsveckan. Det är både ett märkligt och ett fantastiskt fenomen. Å ena sidan är det en hyllning till demokratin och ett gigantiskt folkuniversitet. Alla får komma till tals och seminarier om de mest skilda ämnen är öppna för alla. Å andra sidan är det ett jättelikt cocktailparty för en utvald del av befolkningen. Politiker, PR-folk, lobbyister och journalister – ungefär samma människor som är på Twitter. Inte vem som helst kan och har råd att ta sig hit den här veckan.

För några veckor sedan var jag på politikerveckan i Järva, utanför Stockholm. Alldeles i kanten av de så kallade utanförskapsområdena Tensta och Rinkeby. Betydligt mindre än Almedalen, men också mer folkligt. Här var politikerna och PR-folket i minoritet. Istället dominerades Järvaveckan av så kallat vanligt folk. Många invandrarungdomar från Somalia och andra länder med helt annorlunda politiska system. Det kändes verkligen som ett sätt för demokratin och politikerna att nå ut till människor som annars inte har tillgång till den politiska arenan.

Men även i Almedalen finns det vanliga väljare. Som våra rumsgrannar Kerstin och Sven Johan, före detta bönder som åkt från Halland för att lära sig mer på seminarier och mingel.

Kanske är det ändå arrangemang som de i Almedalen och Järva, som som skulle kunna återskapa förtroendet för demokratin.

Ett av drygt 4000 seminarier i Almedalen. Coop diskuterar med en panel hur het vegotrenden är. Åsa Sahlberg, till vänster frågar ut Kaj Török, Max, Annelie Bylund, Coop, Anna Karin Lindras, Livsmedelsverket och Gustav Johansson, vegankock.
0 kommentarer