Ungerskt jordbruk har rest sig ur askan

30 oktober, 2018
Escobar från Sverige och är en av de avelstjurar som Martón Bujdosó stolt visar upp. Foto: Lena Johansson

Charolaisuppfödaren Márton Bujdosó i Lajosmizse har gått långt genom att gå sin egen väg. Hans drygt 1 000 djur betar i nationalparken Kiskunság på den ungerska pusztan. Han har avlat på samma linje i 25 år och tycker att svenska uppfödare har för alldeles för tunga tjurar. De ska inte få mer foder än att de ökar 1,5 kilo per dygn.

– Det är tjurarna som ska försörja mig, inte tvärtom, skrattar han.

Bujdosó har sina egna, bestämda åsikter. Hans avelstjurar ska ha raka ryggar, långa smala ben och inte alltför kraftiga lår. Tunga tjurar får för kraftiga döttrar, som har svårt att kalva. Och han tycker att det är viktigt att tjurarnas testiklar är stora och jämna. Då får döttrarna stora och jämna juver.

Han startade sin uppfödning 1969 genom att åka till Frankrike och köpa 20 avelsdjur. Inte de som försäljaren valt ut till honom, utan smäckra djur med långa ben som fransmännen rynkade på näsan åt. Idag köper han sperma och embryon från USA och avelstjurar från Sverige, eftersom det finns bra, genetiskt hornlösa djur här.

15-åriga avelstjuren Golf är far till många av gårdens djur, men nu har han pensionerats och ska få dö en naturlig död. Foto: Lena Johansson

I hagen utanför visningsringen går trotjänaren Golf, en 15-årig avelstjur, far till många av gårdens avkommor, som nu ska få dö en naturlig död.

– Han har en gammal mans alla krämpor, säger Martón Bujdosó och tittar nästan lite kärleksfullt på tjuren.

– Men hans 17-åriga mor har just kalvat för 15:e gången och mår mycket bra.

Bujdosó har liksom några av de andra gårdarna vi besöker – landets största tomatodlare Árpád-Agrár Zrt och mjölkgården Agárdi Farm Ltd, med 1400 kor – exempel på företag som bidragit till att lyfta ungerskt jordbruk. Under den sovjetiska ockupationen utsåg planekonomerna i Moskva Ungern till ett av de områden som skulle förse hela Sovjetunionen med mat. De bördiga jordarna och den ungerska företagsamheten gjorde dem till östblockets lysande stjärna.

När muren föll var övergången från planekonomi till marknadsekonomi inte helt enkel. Jordbruksmarken delades ut till de privatpersoner som ägde den före kriget och omställningen från små, ineffektiva deltidsjordbruk till större, rationella företag har pågått i snart 30 år. De flesta riktigt små gårdar har försvunnit, men fortfarande är medelarealen inte större än 11 hektar.

Christian Balogh bjuder på tomater hos landets största odlare Árpád-Agrár Zrt. Foto: Lena Johansson

Sedan EU-inträdet har konkurrenskraftiga jordbruksföretag byggts upp runtom i landet. Än återstår det dock innan sovjettidens bedagade byggnader, maskiner och teknik helt har ersatts.

Det lite luggslitna yttre påminner om landets dramatiska historia. Tartarer, turkar, österrikare, nazister och sovjeter har ockuperat det i omgångar sedan grundandet 896 efter Kristus. Faktum är att i modern tid har Ungern bara varit självständigt några år mellan första och andra världskriget. Kanske är det inte så konstigt att nationalismen slog rot efter murens fall, att ungerska flaggor vajar överallt och att drömmarna om ett nytt Storungern, underblåsta av premiärminister Victor Orbán, fortfarande lever kvar.

Röda stjärnan-traktorn Dutra var länge en ungersk stolthet, men produktionen lades ned i början av 1970-talet för att Sovjet ville satsa på Belarus-traktorerna istället. Foto: Lena Johansson
0 kommentarer

En hel kväll om svenskt lantbruk

25 oktober, 2018
Kategori:
Carolina Sachs från Axfoundation, här intervjuad av moderatorn Annika Unt, talade sig varm för att ersätta importerad soja med svenskodlad sötlupin (på väggen bakom henne).

Vad kan 100 förhoppningsvis kloka hjärnor komma fram till om de slås ihop i några timmar över en måltid? Ja, vid vårt bord lade vi en beställning på en äppelplockarrobot till studenterna på KTH och diskuterade om det är ”matnationalism” att äta svensk mat. Och vad som skulle hända om svenskt lantbruk fick en lika självklar plats i näringslivet som det har i till exempel Danmark och Finland?

LRF hade i tisdagskväll bjudit in till ett framtidsforum på nyrestaurerade Nationalmuseum i Stockholm. Representanter för bland annat näringsliv, politik, forskning, opinionsbildning och media hade bjudits in. Både välkända ansikten inom de gröna näringarna och helt nya profiler. Förhoppningen var att en brokig blandning inbjudna skulle väcka unika idéer och inspirera till nya oväntade samarbeten.

Sommarens extremväder och medias rapportering om en näring i kris gav idén till ett framtidsforum. För det går att vara positiv och känna framtidstro även efter en torksommar som den 2018. All den extra uppmärksamhet som lantbruket fick i media och bland beslutsfattare satte också fokus både på de utmaningar och möjligheter som svenskt lantbruk har. Och att det går att minska klimatpåverkan och säkra att det finns råvaror från det svenska jordbruket även i framtiden.

Ansvaret kan dock inte läggas enbart på bönderna och lantbruket. Hela samhället behöver samarbeta om vi ska nå en lösning. Det var därför LRF hade bjudit in brett.

Samtalen var livliga över den måltid som kocken Fredrik Eriksson komponerat. Han driver nu även restaurangen på Nationalmuseum och satsar där huvudsakligen på svenska råvaror. Något han lärde sig uppskatta redan som liten på farfars och farmors mjölkgård i Sörmland.

En hel ko från Öland serverades deltagarna i LRFs framtidsforum.

För tio år sedan hade han lagat en festmåltid på filé, men med ett nytt hållbarhetstänk hade han den här gången beställt en hel SRB-ko från Öland. Det betydde att gästerna serverades olika delar av djuret. Vid vårt bord blev det flankstek som bland annat ackompanjerades av betor, kålrot, äpplen och sötlupin. Allt naturligtvis odlat i Sverige.

Tanken är att LRFs framtidsforum ska återkomma varje år som en väg att öka medvetenheten i övriga samhället om svenskt lantbruks betydelse – även bland dem som inte annars har begränsad kontakt med det.

Gästernas livliga diskussioner avbröts då och då av korta framträdanden av bland andra miljöprofessorn Johan Kuylenstierna, Axfoundations generalsekreterare Carolina Sachs och delar av LRFs förbundsstyrelse, som bjöd på glimtar från modernt, svenskt lantbruk.

När middagen var slut och alla gick mätta från muséet hade nog något lite frö också börjat gro i huvudet på besökarna. För även om inte allt som sades under kvällen fick oss att förvånat lyfta på ögonbrynen, hade människor med möjlighet och rätt att påverka, för några timmar helt  fokuserat på svenskt jordbruks utvecklingsmöjligheter.

Hör i LRFs film vad några av de inbjudna tyckte om kvällen.

Bloggaren Zeina Mourtada tycker att hon lärde sig massor om svenskt jordbruk. Foto: Katti Cumselius, LRF
1 kommentarer

När jag åt mig mätt på mask

10 oktober, 2018
Utan att se mig för åt jag mig mätt på mjölmask.

Det serveras dåligt med mat på flyget numera, så när jag landade i Zürich var jag utsvulten. Jag hann en snabb vända in i flygplatsens servicebutik, innan det var dags att hoppa ombord på tåget för vidare resa. Ett äpple, en burk nötter och en flaska vatten åkte ner i kundkorgen.

Äpplet smakade sött och saftigt när jag satt mig tillrätta på tåget, men jag blev inte riktigt mätt och högg in på nötterna. De var också goda och knapriga och det tog en bra stund innan jag började undrade vad de svarta, små ”korvarna” i burken var. I den den lite skumma tågkupén (Det är mycket tunnlar på den schweiziska järnvägen.) var det svårt att se, men de smakade mest salt och kändes lite ”dammiga” i konsistensen. På burkens utsida kallades de tenebrio. Vad kunde det vara?

På locket syntes en liten lustig figur med texten ”Insects inside”. Va, vad hade jag stoppat i mig?

En googling visade att tenebrio var det latinska namnet för mjölmask. Jag hade säkert satt i mig nästan en deciliter mjölmask utan att reagera. Men nu fick jag beviset för vad fördomar och vanans makt betyder. Efter googlingen kunde jag inte få ner mer mask. Kände jag inte till och med ett visst illamående?

Insekter spås bli nästa stora proteinkälla. Klimatsmarta, billiga att producera, proteinrika och full av mineraler. Men för att få det att slå måste producenterna bli av med ”äckelfaktorn”. Väldigt många har ändå en aversion mot att stoppa i sig just insekter.

För många år sedan var jag i Zambia. När vi kom till hotellet ute på landsbygden pågick en febril aktivitet på gården. Med brinnande facklor och vattenfyllda hinkar jagades de svärmande termiterna. Ett folknöje som hade många likheter med vårt eget kräftfiske. Trots uppmuntrande rop och påhejande kunde ingen av oss ”mzungu” (blekansikten) förmå oss att stoppa en enda svällande termitkropp i munnen.

I Sverige är insekter ännu inte godkända att sälja som människoföda. De långsiktiga effekterna av att äta insekter är ännu inte kartlagda. Men i Zürich låg de alltså i butikshyllan bland alla andra snacks och i Finland bakade Fazer nyligen bröd på syrsemjöl, som snabbt sålde slut.

När jag kom tillbaka till redaktionen med mina mjölmaskar blev det stor uppståndelse. De modigaste arbetskamraterna tog sig ett smakprov, medan andra ryggade bakåt med avsmak. Insekter är fullt accepterade i många länders matkultur, men i Sverige är det nog långt kvar innan det blir något annat än en kul grej. Åtminstone i så uppenbar form som mina snacks.

I Finland sålde bröd gjort på syrsor slut direkt. Foto: Fazer
1 kommentarer

Alla vill krama en bonde

4 oktober, 2018
Affischer på Ica-affärens vägg.

Det är skördetid för Sveriges bönder. Inte bara bokstavligen, utan även bildligen. Häromdagen när jag skulle handla i den lokala Ica-butiken möttes jag av affischer med betande kor och jordbrukslandskap. ”I vått och torrt för Sveriges bönder” och ”Visa ditt stöd för bönderna. Välj svensk mat.” stod det på dem.

Sånt stöd kunde de svenska bönderna bara drömma om för några år sedan. Jag har själv sett liknande kampanjer i både Danmark och England för drygt tio år sedan, men i Sverige gjorde handlarna på den tiden hellre reklam för importerade delikatesser. Det talas ibland om ”matnationalism” och ”matrasism” när någon förordar svensk mat. Men frågan är om inte den omvända ”rasismen” tidigare varit betydligt vanligare i svenska matbutiker. Där jag ibland handlar i Stockholm är alla importerade ostar placerade bredvid den manuella delikatessdisken, medan alla svenska ostar får trängas i mejerikylen en bit bort.

Kunderna ville plötsligt veta att varorna var svenska. Foto: Urban Brådhe

För några år sedan hände dock något som fick handlarna att tänka om. Närproducerat och lokalt blev plötsligen trendigt och kunderna började i allt högre utsträckning fråga efter svensk mat. Trenden kom som vanligt till Sverige från England och USA och var delvis en följd av matskandaler som hästköttlasagnen och sjukdomar som galna kosjukan. Nu ville kunderna veta var maten kom ifrån och helst kunna se bonden själv i ögonen.

De svenska bönderna har länge haft ett mycket högt förtroende hos konsumenterna, men det har inte alltid omsatts i en vilja att betala mer för svensk mat. Väl i butiken valde många kunder trots allt den billigaste maten, till exempel dansk fläskfilé istället för den betydligt dyrare svenska.

Det verkar dock som om sommarens torka och värme gjort sambandet tydligare för många konsumenter. De har fått upp ögonen för att det bakom varje mjölkpaket finns inte bara en ko, utan också en bonde.

Även om vissa fnyste idignerat över att de inte fick grilla hemma i villaträdgården, uttryckte också många kunder sin medkänsla för svenska bönders situation. Och stödet kom från fler håll. Stjärnkockarna lovade i ett upprop att servera svensk mat till sina gäster och Ica-Stig sjöng böndernas lov i en reklamfilm.

Se Ica-Stigs reklamfilm.

Land Lantbruk lät göra en Sifoundersökning bland drygt 1000 svenskar i slutet av augusti. Den visade att sommarens extremvärme och torka gjort att nästan var tredje svensk blivit mer positiv till svenska bönder. Och bland Coops medlemmar säger 7 av 10 att de är beredda att betala mer för svenskt kött, mejeri- och spannmålsprodukter om pengarna går till bönderna.

Inte heller bonden kan leva av kärlek allena, men kan vi hoppas på att Medelsvensson nu också är beredd att betala lite mer för svensk mat?

0 kommentarer

Många vill rösta om jordbruket

1 oktober, 2018
Åtta av tio schweiziska kor är avhornade. Nu ska kornas framtid avgöras i en folkomröstning.

Det kan inte vara lätt att bedriva ett långsiktigt jordbruk i ett land där det räcker med 100 000 namnunderskrifter för att driva igenom en folkomröstning. Den schweiziska direktdemokratin leder till 4-5 omröstningar per år och fler och fler berör jordbrukets villkor.

Så hölls till exempel två nyligen, den ena om säkra, hållbara livsmedel och den andra om att fokusera på småskaligt, familjejordbruk som producerar hållbart och utan genmodifiering. Båda avslogs dock med klar majoritet.

I november är det dags att rösta om avhorning av kor och senare på väntelistan står omröstningar om vattenrestriktioner och förbud mot industrijordbruk.

Det räcker med att någon kommer på en idé och lyckas samla ihop 100 000 namnunderskrifter för att det schweiziska parlamentet ska tvingas utlysa folkomröstning. Senast två år efter att namnunderskrifterna lämnats in ska omröstningen hållas. Om inte parlamentet gör ändringar i förslaget. Då får det 6 månaders ytterligare uppskov.

Armin Capaul fick ihop 150 000 namn för en folkomröstning om avhorning

Bergsbonden Armin Capaul tycker att alla kor borde få behålla sina horn. 80 procent av de schweiziska korna är avhornade idag, men det vill han ändra på. Han föreslog att de bönder som inte avhornar sina kor ska få ett direktstöd från staten och lyckades samla in tillräckligt med underskrifter, 150 000 namn, för att genomdriva en folkomröstning. 25 november röstar schweizarna om Armins förslag.

-Jag vågade inte föreslå ett förbud mot avhorning. Då hade väl någon bränt ner min ladugård, skrattar han bakom det buskiga skägget.

Se hornaktivisten Armin Capaul berätta om sitt förslag i en intervju med Deutsche Welle.

Andreas Äbi, i styrelsen för schweiziska nötkreatursuppfödarna, tycker inte att avhorning är något bra förslag. Det ökar risken för olyckor, både för människor och djur. Och den schweiziska bondeorganisationen Bauernverband, som har medlemmar som är både för och emot, väljer att inte ta ställning i just den frågan.

Meret Schneider vill stoppa industrijordbruket. Hon tycker att schweizarna äter alldeles för mycket kött och bönderna har alldeles för många kor, grisar och höns. Hennes förslag, som väntar på att tas upp till omröstning, vill sätta gränser för hur många kor man ska få ha på en gård. Grisar och höns skulle hon helst inte vilja ha alls i Schweiz, eftersom landet är mest lämpat för betande djur. Men om de ska finnas måste de få gå ute och alla ska ha lika mycket utrymme som krävs vid ekologisk uppfödning. Pesticider ska förbjudas och antibiotika ska inte få ges i förbyggande syfte.

Meret Schneider vill förbjuda det hon kallar industrijordbruk.

-Jag vet väldigt lite om jordbruk, medger Meret. Jag har försökt få komma på besök till en gård, men ingen vill ta emot mig.

Det är just den växande klyftan mellan bönder och konsumenter som gjort att antalet folkomröstningar som berör jordbruket ökat. Många har åsikter om sånt de tycker är fel, men de känner egentligen inte alls till hur jordbruket fungerar idag. Schweiz har två typer av jordbruk. I de östra, bergigare delarna finns mest småjordbruk, ofta med mjölkkor och vallodling. I de västra delarna, i slättlandskapet kring Geneve och Basel, är jordbruket intensivare med mycket grönsaks- och spannmålsodlingar, grisar, höns och kycklinguppfödning. Men eftersom landet är litet bor även stadsborna relativt nära en bondgård och många gårdar har öppet för allmänheten. Det verkar dock inte räcka för att öka förståelsen mellan bönder och konsumenter.

Direktdemokratin gör lobbyorganisationer och påtryckargrupper mäktiga. Det är inte särskilt svårt att samla in tillräckligt med namn på internet, även om namnen behöver vidimeras.

Men kanske är systemet inte sämre än att låta trendkänsliga politiker och tjänstemän med egna agendor bestämma lagar och regler. För trots allt räcker det ju inte med 100 000 namn för att driva igenom sitt förslag, inte ens i Schweiz. Det måste få en majoritet av rösterna också.

En schweizisk ko som fått behålla sina horn.
0 kommentarer

Valet avgjordes inte i digitala kanaler

12 september, 2018

Valet avgjordes inte i sociala medier. Visserligen tog partierna Twitter, Facebook och Instagram till hjälp, men dörrknackning hos 1,7 miljoner väljare gav minst lika mycket, anser sossarna.

Strateger från Centern, Socialdemokraterna och Moderaterna möttes vid ett frukostseminarium som anordnats av PR-företaget Springtime två dagar efter valet. Det personliga samtalet lyftes även av Centern, som dock påpekade att Annie Lööfs Instagramkonto hjälpte till att lyfta partiet i valets slutspurt. Och Ulf Kristersson gick från 12 000 till 42 000 följare på Instagram veckorna före valet.

Medielandskapet har omformats rejält under de fyra år som gått sedan förra riksdagsvalet. Sociala medier är nu i så gott som var mans hand och blev därför en viktig del av partiernas valstrategier. Partiledarna har ställt upp för intervjuer i nya kanaler som exempelvis Ångestpodden, Matgeek och Framgångspodden. Så kallade influencers har också blivit en naturlig del av valdebatten. Ett exempel på det var bloggaren Margaux Dietz utfrågning av Annie Lööf, som direktsändes från Stockholms Central dagen före valdagen.

Se utfrågningen av Annie Lööf från Centralen i lördags.

Se när Annie Lööf gästade Margaux Dietz i partitempen tidigare i år:

Sverigedemokraternas väljare är klart mest aktiva i sociala medier, och borde enbart sett till räckvidden fått fler röster i valet. Men frågan är om de är så många som man kan tro. När Twitter i våras rensades från falska konton blev SD-ledaren Jimmie Åkesson av med 22 000 av 45 000 följare.

Enbart sett till aktiviteten i sociala medier borde även Alternativ för Sverige(Afs) kommit in i riksdagen och kanske fått 6-7 procent. Men när rösterna var räknade fick de inte mer än knappt 0,3 procent.

Olle Thorell(S) och Helena Lindahl(C) är två politiker som satsat mycket på sin valrörelse i sociala medier. Olle har under de senaste två åren lagt ut över 700 filmer på Facebook, minst en film om dagen.

(Se filmerna på Olle Thorells Facebooksida.)

– Folk frågade hur jag skulle orka. Hur jag skulle kunna komma på något nytt att posta varenda dag.

– Då svarade jag att om jag inte kan tänka en ny tanke varje dag, så bör jag väl inte sitta i riksdagen?

Helena Lindahl har också varit aktiv med filmer och inlägg på Facebook, men inte helt vågat vända gammelmedia ryggen.

– Jag har skrivit debattartiklar till tidningarna också. Jag tycker att de är en bra kanal för att nå vissa väljargrupper.

(Följ Helena Lindahls valkampanj på Facebook.)

De gamla kanalerna tycks alltså leva kvar vid sidan om de nya.

– Jag tror 2022 kommer bli det första valet som inte kallas det digitala valet sedan 1998, säger Martin Borgs, nationell digital valledare för Moderaterna. Då kommer vi att koncentrera oss på innehållet och strunta i i vilka kanaler det sprids.

Valdeltagandet var högt i söndags.
0 kommentarer

Alla är valets förlorare

10 september, 2018
Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson, var en av dem som utropade sitt parti till segrare redan på valnatten. Foto: Patrik C Österberg/IBL

På söndagskvällens valvakor utropade partiledarna sina partier till vinnare. Men i mina ögon är de flesta förlorare. Inget parti eller ens något av blocken kan räkna med att få driva sin egen politik. Istället är det upplagt för en tid av kohandel och kompromisser.

Sverigedemokraterna har visserligen skaffat sig en drömposition som vågmästare, men står de andra partierna fast vid sina vallöften kommer de att göra allt för att slippa samarbeta med SD. Det troliga är istället att övriga partier försöker få ihop en regering över blockgränserna, vilket inte heller kommer att bli helt enkelt. Särskilt Centern, men även Liberalerna, har i valrörelsen tagit tydligt avstånd från Sverigedemokraterna. Ingen av dem är heller särskilt förtjusta i att sitta i en regeringen tillsammans med Vänsterpartiet.

Annie Lööf och Jimmie Åkesson har varit valrörelsens absoluta motpoler. Om Centerledaren skulle sätta sig i en alliansregering med stöd av Sverigedemokraterna skulle hon därför verkligen dagtinga med sitt samvete. (För att citera den gamle centerledaren Thorbjörn Fälldin.)

Även om Sverigedemokraterna inte gjorde ett lika framgångsrikt val som opinionsundersökningarna tidigare antytt, gick de ordentligt framåt. Flest väljare tycks de ha tagit från moderaterna och socialdemokraterna och starkast stöd har de bland män ur LO-kollektivet. De stora framgångarna i Skåne tyder dock på att de där även lockar en hel del lantbrukare.

De partier som redan på valnatten tydligast gjorde anspråk på statsministerposten, S och M, är egentligen valets stora förlorare. Att Sverigedemokraterna samlat så många väljare är ytterst ett missnöje riktat mot deras politik. Det hjälpte inte att de gått Sverigedemokraternas politik till mötes. Väljarna har istället sökt sig ut till ytterkanterna på båda sidor av den politiska skalan.

Än är det naturligtvis för tidigt att uttala sig om vad som händer med jord- och skogsbrukspolitiken. Men i riksdagen och utskotten har miljöpartiets ställning försvagats, samtidigt som två traditionella bondepartiers ställning, Centerns och Kristdemokraternas, stärkts.

Inget parti är någon tydlig vinnare i årets val. Foto: Stefan Bokström
0 kommentarer

Valdagen är en högtidsdag

7 september, 2018
Det är något högtidligt med att rösta på valdagen. Foto: Mats Ahlm/IBL Bildbyrå

På söndag ska jag rösta. Det känns lite högtidligt att rösta på valdagen. Att med ett hemlighetsfullt leende gå förbi alla partifunktionärer utanför vallokalen, samla på sig samtliga valsedlar därinne och sedan bakom den gröna skärmen smyga ner rätt sedel i rätt kuvert.

Efteråt brukar jag gripas av ett kort anfall av stolthet och lycka. Det är faktiskt inte ens 100 år sedan den kvinnliga rösträtten infördes i Sverige och fria val är fortfarande inte en självklarhet i hela världen.

Vid min ålder har man varit med om många valrörelser och även flera folkomröstningar. Men det val jag minns mest är nog ändå mitt första. Det var på den tiden regeringen satt i 40 år och statsministern i 23. Jag hade fyllt 18 år bara några månader före valet. Dessutom hade rösträttsåldern sänkts från 19 till 18 år året innan. Det kändes alltså som en historisk möjlighet.

Det var ovanligt att man förtidsröstade, eller poströstade som det hette då. Men jag var tvungen att göra det, eftersom jag tågluffade i Europa på valdagen. Beskedet om att Sverige fått en borgerlig regering efter decennier av s-regeringar, lämnades av en schweizare. Det här var långt innan sociala medier, internetsajter och mobiltelefoner, så det var inte helt lätt att få reda på valresultatet.

I folkomröstningen om kärnkraft 1980 blev valresultatet ett Nja. Foto: Åke Lindau/IBL Bildbyrå

Ett annat val jag minns väl var folkomröstningen om kärnkraft 1980. Jag hade precis börjat som journalist på Gefle Dagblad, och när jag gick till jobbet dagen efter valet var tidningskioskerna täckta av löpsedlar med ett enda ord: JA! (Fast med tanke på valresultatet borde det väl snarare stått NJA.)

Det är som sagt en värdefull rättighet att få rösta, men också en skyldighet att ta ansvar för vårt land. I Sverige är valdeltagandet högt och demokratin stark och jag hoppas det får fortsätta så. Att väljarna använder sin röst för att föra Sverige framåt och att riksdagen inte tas över av politiska vildar. För även om vi inte lär få någon 40-årig regering igen, vore det ju praktiskt om den satt kvar i fyra år.

0 kommentarer

Det kostar att ha knorren kvar

5 september, 2018
De svenska grisarna får behålla sin knorr, men det kostar.

Glada grisar är inte gratis. Den danska rådgivningsorganisationen Seges har svårt att hitta någon som vill föda upp grisar utan att klippa av svansarna på dem. Sex till åtta besättningar är målet, men hittills har försöket bara kommit igång i en enda.

Danskarna beräknar merkostnaden för uppfödning där grisarna får behålla knorren till 50 danska kronor per gris, nästan 75 svenska kronor. De ökade kostnaderna beror främst på att grisar med knorr kräver mer utrymme och tid.

Inför valet till EU-parlamentet för fyra år sedan var grisknorrarna en stor valfråga i Sverige. Svenskarna vände ryggen åt billig, dansk fläskfilé. Danskarna fick ta emot hård kritik i den svenska valrörelsen för att de kuperar grisarnas svansar och ger dem mer antibiotika. Inte helt rättvist kan man tycka, eftersom de på intet sätt är ensamma om att klippa svansarna, och bland de EU-länder som faktiskt använder minst antibiotika. Trots det är antibiotikaanvändningen till grisar tre gånger så stor som i Sverige.

Sedan dess har den danska grisbranschen kämpat hårt för att få ned utskrivningen av antibiotika, men svanskuperingen är det tydligen svårare att komma åt.

Vilket grisliv väntar honom?

”Djurplågeri”, kommenterar någon artikeln om försök utan svansklippning. Synen på vad som är god djuromsorg kan skilja. När jag i somras besökte en grisuppfödare i Nederländerna tog han svensk grisproduktion som ett exempel på att djurskyddet här gått så långt att det inte längre går att bedriva lönsam uppfödning. Även i Nederländerna har några få gårdar på försök skippat svanskuperingen, men inte med något lyckat resultat.

Sverige ställer höga djurskyddskrav, inte bara i grisproduktionen. Det är krav från såväl beslutsfattare och konsumenter som inifrån branschen. Att sen med öppna ögon servera importerat kött som producerats enligt lägre krav, är inget annat än hyckleri.

Regeringens förslag nyligen om att ställa samma djurskyddskrav på allt kött som köps in till offentliga kök är välkommet. Kanske kan svenska bönder då äntligen få betalt för de merkostnader de bevisligen har.

8 kommentarer

Alla har sina utmaningar

21 juli, 2018
Belgian blue-kor måste förlösas med kejsarsnitt för att kalvarna är för muskulösa. Foto: Wikipedia

Häromdagen kritiserade jag TV4:s tyckarpanel för deras ytliga kommentarer om den rådande torkan. Det kändes synnerligen tondövt av panelen att ge sig på svenska bönder och lantbruket just när svensk matproduktion befinner sig mitt i den värsta krisen på många år.

Vem som helst kan visserligen trampa i klaveret, men om man sen fortsätter att klampa runt i det trots att det tjuter och larmar, då är de okunniga uttalandena inte en olycklig slump.

Efter snart 30 års arbete för Sveriges bönder betraktas jag säkert av många som en del av den så kallade bondelobbyn. Men så många års arbete inom lantbruket har också gett mig en hel del erfarenhet och många insikter. Jag har träffat och besökt många svenska bönder. Både absolut toppklass och de som kanske borde valt ett annat jobb.

Mitt engagemang i världsorganisationen för lantbruksjournalister har också gett mig möjlighet att resa runt till jordbruk i stora delar av världen.

Jag har sett uppfödning av wagyu-boskap i Japan — djur som tvingas stå stilla för att köttet ska bli så mört som möjligt. Sett biffkor slutuppfödas tätt, tätt ihopträngda på betongplattor i feedlots i Kanada och kikat in genom fönstren på en dansk kalkonuppfödning som var så salmonelladrabbad att allt därifrån behandlades som högriskavfall. Besökt belgiska bönder som stolt visat upp sina Belgian Blue-kor med alldeles nygjorda kejsarsnitt, eftersom kalvarna är så stora att de inte kan födas på naturligt sätt.

Och jag har varit i Argentina och sett korna på Pampas utfodras med GMO-soja eftersom de sönderbrända grässtråna inte räckte som bete.

Den nederländska gården släpper inte in oss i svinstallarna, men vi får kika genom fönstren och ser att smågrisarnas svansar är kuperade och suggorna fixerade. Foto: Lena Johansson

Förra veckan var jag i Nederländerna, ett land med ett modernt, högeffektivt jordbruk som i flera avseenden kan anses vara ett föregångsland. Men de gjorde ingen hemlighet av att de klippte av svansarna på griskultingarna och fixerade suggorna när de skulle grisa. Tvärtom nämnde de Sverige, där dessa metoder är förbjudna,  som ett avskräckande exempel där djurskyddet gått så långt att det inte längre går att bedriva en lönsam grisproduktion.

Jag har också varit i Nya Zeeland, som brukar framhållas som ett land som avskaffat alla subventioner till lantbruket. Dock finns där andra metoder att skydda och stödja det egna landets jordbruk. Till exempel är det helt förbjudet att importera honung.

Jo, svenskt jordbruk har också utmaningar. Och det är klart att det finns ett visst mått av nationalism i att framhålla det egna landets jordbruk. Men i Sveriges fall finns det även objektivt sett positiva faktorer, i till exempel djurhållningen.

Inget är svart eller vitt här i världen. Allt har sina plus och minus. Särskilt när en krympande andel bönder ska producera billiga livsmedel till en växande stadsbefolkning.

Nya zeeländska staten skyddar den världsberömda Manuka-honungen genom att förbjuda all honungsimport till landet. Foto: Lena Johansson
0 kommentarer