Hösten kan bli lång och mörk
Värmen har lagt sig, regnet faller och de utländska brandmännen har lämnat Sverige. Men effekterna av torka och skogsbränder är långt ifrån över.
I den allmänna debatten låter det ibland som om vi alla kan andas ut. Men egentligen är det nu det börjar på allvar. Jobbet med att eftersläcka, röja och ta hand om allt brandskadat virke. Kampen för att skaffa fram tillräckligt med foder till kor, får och hästar och att på något sätt försöka täcka upp för en spannmålsskörd, som i vissa fall inte ens blev hälften av den normala.
Det har på många sätt varit en exceptionell sommar. Inte på mycket länge har så stora delar av marken i vårt land slagits för att bli hö eller ensilage. Många har frivilligt ställt upp för att hjälpa grannar, bekanta eller helt okända med höskörd och brandbekämpning.
I all oro och bedrövelse över torka och bränder har resten av samhället gett bönderna ett enormt stöd. Så gott som alla har visat att de är villiga att göra vad de kan för att lätta på bördan. Allt från handelns och kockarnas kampanjer för att sälja och servera mer svenskt kött till politikernas krispaket.
Trots det kommer det att bli en tung och ibland nattsvart höst och vinter för några.
Själv minns jag fortfarande en höst i mitten på 1970-talet. Problemet var snarast det motsatta, men vädret var en svår prövning för jordbruket även då.
Regnet kom lagom till skörden och försenade den kraftigt. När det var dags för älgjakt i början av oktober var många istället tvungna att stanna hemma för att plöja ner den förstörda spannmålen. Arbetet under en hel växtodlingssäsong hade varit förgäves och en förväntad inkomst uteblev.
Middagen var precis uppäten när vi upptäckte att pappa satt och grät tyst för sig själv. Vår starka, trygga pappa som vi trodde kunde lösa precis allt, grät nu som ett barn. Aldrig tidigare hade jag varit så rädd och orolig, som när vi syskon smög ut ur köket. Till slut blev bördan för tung även för honom som vi aldrig sett gråta förut.
Men på något sätt löste det sig även den hösten. Riktigt hur förstod jag nog aldrig, men till slut kom det en ny vår och det var dags att vårbruka igen. Efter regn kommer solsken, i de allra flesta fall.
Bönder är vana att klara sig i alla väder, men det kan bli för mycket även för dem. Jag hoppas därför att alla de som hittills varit så hjälpsamma stannar i den känslan ett tag till. Att omtanken och sympatin fortsätter trots att medias bevakning av krisen falnar. Och att de som är emot stöd till lantbruket inser att det är ett system de kritiserar, men det är människor som har drabbats.
